Arkiv | Möten RSS feed for this section

Konstigt med mig

18 Sep

Det är något konstigt med mig och präster. Idag såg jag en igen. Han var väldigt diskret, och det är dem jag tycker bäst om. Gick som en vanlig man på tunnelbaneperrongen i sällskap med en vanlig människa.

Det är något mycket konstigt med mig och präster. Jag är inte troende men jag dras till dem som en nattfjäril till Ikas lyktor. Jag vill säga ”en fika kanske?” och dra med dem mot en stor kopp te och lite lugn och ro. Vad jag ska säga sen vet jag inte. Lika lite vet jag vad jag förväntar mig av dem.

Det är något synnerligen konstigt med mig och präster. Jag får klump i halsen när jag ser dem och vill berätta om allt som tynger mig. Och i min värld så lyssnar de, tröstar och kommer med goda råd. Framför allt är de väldigt goda lyssnare. Som att några år på prästseminariet skulle dana personligheter mot väna, människovänliga lyssnare som finns där för just mig.

Med tanke på hur ofta jag blir arg på prästerskapet så har förstås mitt förnuftiga jag massor att invända. Förlegade åsikter, homofober och varför skulle en liten vit lapp på en svart skjorta göra att han eller hon har lust och tid för just mig?

Nej, det är inte logiskt, men jag bara dras.

Annonser

Tokspö!!!

7 Sep

Idag har jag fått tokspö i Fia med knuff. Hjärtligt hembjudna till fru Spinning och nyblivne herr Gym tillsammans med min käre sambo tillika herr Jympa. Hjärtligt tycktes det ja. I själva verket var det lömskt.

Först bjöds på rosa bubbel och tapernade. Lömskt.

Sedan pasta med kycklinggryta. Gott gott! Och valfritt vitt eller rött till. Lömskt säger jag bara.

Sen fick jag förvisso en kopp te för att eventuellt slira igång hjärncellerna ett snäpp för sedan var det dags: Utklassningen i Fia med knuff. Det knuffades hej vilt. Skoningslöst i diverse konstellationer beroende på vem som var närmast hem med en gubbe. Mina gubbar måste ha varit extremt vilsna, för hem ville de inte, de ville så gärna tillbaka dit de kom ifrån. Igen och igen. Själv kunde jag inte hjälpa till så bra. Jag var helt förblubbad av bubbel och sen vin. Lömskt!!!

Sen som grädde på moset skulle det hotshottas!!! Det var INTE min idé kan jag bara säga till mitt försvar. Och lilla lockiga fru Spinning sade sig vara en expert på gallianohäll och tog raskt kommando över shottarna. Galliano hällde hon på för fulla muggar. Allra mest fick nog jag. LÖMSKT!!!

Jag förlorade fett och det var ju inte så konstigt. Jag blev ju utmanövrerad! Tur att jag är en så god förlorare. Ädel till sinnet etc etc. Tur för dem att jag fanns så att de kunde känna sig som bättre fiaspelare och därmed bättre människor än jag. Det är en jäkla tur för dem att jag finns kort sagt.

De hade säkert övat dessutom. De lömska fuskisarna.

Nu ska jag lägga mig och försöka läsa lite kurslitteratur. Klockan är ett på natten men som du vet så är studenter aldrig lediga. Sen ska det jympas i morgon. Projekt förbränna Galliano kan man också kalla det.

Fredagstant

18 Maj

Inför träffen med min nya läsecirkel på lördagskvällen hade jag ett rätt stort läsbeting. Romanen vi skulle läsa var på 575 sidor och jag fick den i mina händer på måndagen. Dessutom tog den väldigt lång tid att läsa. Jag var alltså tvungen att utnyttja varje sekund av läsmöjlighet för att försöka få till att jag hann läsa färdigt boken innan träffen. Kände nämligen på mig att detta inte är en läsecirkel som man kan komma till och inte ha läst färdigt. Så var det också.

Sålunda gick jag relativt tidigt från jobbet på fredagseftermiddagen. Hämtade mina bruna sommarlinser och begav mig sedan till Ringen för att i sällskap av te och något sött, läsa så mycket som möjligt innan middag med systrar och respektive kl. 19. Jag hade just satt mig ner vid en soffgrupp stor nog för två sällskap, då en äldre dam kommer och sätter sig mitt emot mig. Först tror jag att det skulle dyka upp en väninna också, eftersom det stod två koppar kaffe på brickan jämte en prinsessbakelse. Sen plockar hon upp Modern fransk grammatik och börjar studera, då inser jag att hon istället är en frank tant som vill ha två koppar kaffe, och är rationell nog att ta båda på en gång. Det värmde i hjärtat.

Kikade förstulet över boken på henne då och då.

Hon verkade vara en barsk, nästan lite arg, dam. Lite surt uttryck i ansiktet. Rynkor som drog nedåt.

Sen behövde jag påfyllning av te och när jag reser mig frågar hon om jag vet hur länge de har öppet. Jag ska fråga säger jag. Kollar du mina saker så länge? Självklart säger hon.

Sen var det kört. Hon berättade om fransk grammatik, om sin dotter, om sin bakgrund, om sitt yrkesliv och hon sken verkligen. Strålade. En vacker dam. Kört var det med läsningen och jag försökte att inte gräma mig över förlorade sidor, och istället gå in för detta samtal med hull och hår. Det är inte varje dag man får tillfälle att prata med människor som henne, det förstod jag väldigt snart. Och jag ska inte berätta allt vi pratade om, men det var en sak som upprörde mig, och den ska du få höra om. Och det är så klart om jämställdhet igen.

Hennes dotter tyckte att hon börjat bli lite virrig och bett hennes husläkare om en minnesundersökning som hon därmed blir remitterad till. O jag hoppas så innerligt att jag aldrig ska behöva utstå något liknande.

Dels bestod det hela av lite tester i form av rita av det här etc. Men så kom de också på hembesök, för att inspektera hur hon klarar sig. Kikade överallt och min dam tyckte det var riktigt kränkande. Hon är nämligen ingen liten hemma-städa-hela-tiden-tant. Utan en levnadsglad tant som tycker att fönstrena nog kan vara skitiga några månader till, till förmån för romanläsning och promenader och kaffe med vänner.

Sedan ombads hon baka en kaka. Och jag kan nog förstå att man tycker att det är ett bra sätt att kolla hur det är beskaffat med minnet. Men så fördomsfullt!!! Denna dam HATAR nämligen att baka och har inte bakat på år. Så klart att hon beter sig fumligt, osäkert och måste kolla många gånger i receptet. Detta samtidigt som hon vet att bedömningskvinnan sitter och iakttar och bedömer. Det är fan inte okej tycker jag.

Man förutsätter alltså att alla gamla damer älskar att baka och ber dem göra det utan att kolla innan om testet är relevant i just detta fall. Man bara förutsätter det. Jag undrar om gubbarna också ombeds baka en kaka… Skulle inte tro det va.

Hon fick diagnos begynnande alzeimers och jag undrar om det är helt korrekt. Men damen brydde sig inte nämnvärt. Jag tror inte att alzeimers gör ont sa hon, så det är nog inte så farligt. Lite virrig blir man ju ändå, och det har hon ju så rätt i.

När jag är 72 år gammal önskar jag att jag fick vara som hon. Redig, självständig, skinn på näsan, manhaftig och riktigt nyfiken och levnadsglad. Och jag önskar att jag kan gå till Ringens fik en gång till och få fortsätta det här samtalet flera gånger.

(Och ja – jag hann färdigt boken. Läste sista raden just innan jag klev av tunnelbanan och gick upp till cirkeln. Det var ju för väl.)

Fast i fucking Lissabon (Laaaangt inlagg)

4 Nov

Okej sa var de underbara dagarna med Kristin i Lissabon till anda. Du ska absolut fa hora mer om dem, men forst dagens aventyr.

Upp med tuppen var ledordet och sa var vi. Klockan jattetidigt steg vi upp, borstade tanderna och tog en taxi till flygplatsen. Tror att vi har gott om tid till att checka in och sen ata frukost tillsammans innan Kristins plan skulle lyfta. Redan har hade vi fel.

Det var typ TUSEN avgangar som alla skulle checkas in pa samma tio incheckningsdiskar. Kon var miljarder manniskor lang och som tur var blev vi hittade av en trevlig tos som hjalpte oss att checka in i automat. Sen skulle man lamna bagaget och den kon sag betryggande mycket kortare ut. Problemet var bara att den inte rorde sig en millimeter framat. Ett flertal rullstolsburna och en familj med fyra gigantiska bagage (typ 2×2 meter) stoppade upp det hela sa gott de kunde. Till slut insag vi att Kristin maste lamna sin vaska bums annars skulle det ga illa. Till slut lyckas hon overtyga en sur incheckningskvinna att det var ratt sak att gora och sen rusade hon ivag och lamnade mig ensam. Nu borjar mitt aventyr.

For det forsta tar denna ko en evighet. Jag borjar forsta varfor nar det ar min tur och jag som ar helt okomplicerad tar typ fem minuter bara jag. Det bordingkort jag fatt i automaten var visst inte dugligt utan ett nytt skulle jag ha och allt gjordes precis som vid en helt manuell incheckning. Fattar ingenting.

Sen gick jag och at frukost. En mysig och lugn frukost. I god tid gick jag till gaten. Tankte dock att jag inte ville ga pa hur tidigt som helst eftersom jag far sa grymt ont i ryggen av att sitta lange. Jag ville alltsa sta sa lange som mojligt. Det var mitt avgorande misstag. Nar jag sa reser mig och staller mig i kon till gaten kommer en man fram till mig och fragar om jag reser ensam. Ja sager jag och sedan sager han att tyvarr ar planet fullt och jag far ta ett senare flyg. Det framstalls som en fraga men ar mer eller mindre ett pastaende. Det kanns inte som att jag har mycket till val. Jag inser dock efterat att jag antagligen kunnat saga nej, aven om det inte verkade mojligt da.

Sa borjar en jakt och en vantan i Lissabons flygplats labyrint. Forst lotsas jag av mannen ut fran gaten anda ut i incheckningsomradet igen. Vanta har sa han. Jag vantade i 45 minuter. Nar han sa kommer har han med sig en supervisor bla bla som fragar om jag kan mina rattigheter och om jag stallt upp frivilligt att stanna. Nej sager jag, jag fick fragan och vad kunde jag svara? Jag ska fa aka via Madrid senare under dagen sager han och jag ska fa ekonomiskt kompensation. Stall dig i den har kon sa far du hjalp i kassan. Det tar tva timmar att komma fram till kassan. Framfor mig hade jag 15 sallskap som skulle ha hjalp. Tva timmar. Nar det ar min tur forstar jag aterigen varfor det tar tid. Omstandligt ar bara fornamnet.

Dar framme inser jag att jag kommer att bli fordrojd i 24 fucking timmar. De projsar hotell, taxi och lunch, middag och frukost. Plus att jag far 400 euro. Dvs mer an min resa kostade totalt. Men jag blir ett helt dygn forsenad. Och jag vill bara hem. Jag inser ocksa att jag inte vet var mitt bagage ar och att jag inte har nagot bagagetag kvar, eftersom den satt pa mitt boardingpass som ar borta. Hon lyckas dock lokalisera mitt bagage men sen ska jag forsoka ta mig fran avresehallen till ankomsthallen och som alla vet sa ar det i princip vattentata skott daremellan och ingen forstar tillrackligt med engelska for att forsta vart jag ska och varfor i denna labyrint. Till slut satter jag mig helt sonika pa golvet och grater. Inte av berakning for jag orkade bara inte mer, men det hjalpte faktiskt for da kom en ung kvinna fram som talade hyfsad engelska, men inte heller hon forstod pa en bra stund. Ga nedfor trappan och till hoger, dar far du hjalp av en polis som tar dig till Lost and found. Jaha. Hittar TILL SLUT polisen som inte alls vill ta mig till Lost and found utan pekar och sager Ga uppfor trappan och nedfor trappan och sa till vanster. Gor sa och hittar tillslut Lost and found-luckan med en mycket trevlig kvinna som upplyser mig om att mitt bagage antagligen ar langt bort och att det kan ta tva timmar for henne att leta reda pa det. Vill jag det? Ja, sager jag. Det tar henne fem minuter. Just den delen gick otroligt smidigt. 🙂

Sen ska jag ta taxi till mitt hotell. Jag har da en voucher pa att hotellet ska betala taxin nar jag kommer fram, och nar taxichaffisen ser den vill han inte kora mig. Da gar jag in i ankomsthallen och grater igen. Den har gangen hjalper det inte, men nar jag samlat mig och gatt till informationen far jag tipset att ga till en annan taxiko och inte visa min voucher forran vi ar framme vid hotellet. Och det gick bra men han blev lite muttrig nar vi kom fram.

Hotellet okej. Lunch kl. 13.15. Nar jag kommer ner kl. 13.15 ar det lunch kl. 14. Ar sa hungrig att jag gar upp pa hotellrummet och hetsater lite godis som jag kopt som present pa taxfree. Far kopa nytt i morgon. Jag har ju pengar. 🙂 Tydligen ar vi flera som ska ga och ata lunch pa detta vis och vi lotsas till en restaurang nagot kvarter bort. Pa vagen dit sager hotellkillen ”You’re coming there all by yourselves. I didn’t pick you up. Okej?” Jag fattar nada men kanner ett latt obehag. Och sa ar restaurangen full och hotellkillen lamnar oss dar med information om att vi kommer att fa bord nar det blir ledigt. Droppen blev det for mig. Jag pallade inte en grej till som jag inte visste hur gick till och som jag inte styr over. Tillbaka till hotellet och med en karta i handen gick jag till narmaste MCD. Det var bra.

Sen har jag gatt pa stan. Suttit i en gigantisk park och solat och last. Spankulerat i dyra gallerior och nu ar jag nagra kvarter bort fran hotellet. Ska ata en bit innan jag gar hem. Det verkar finnas lite av varje har i foodcourten. En crêpe skulle nog inte sitta fel tror jag.

 Nu kanns det safe. Jag hittar till hotellet. Jag far taxi till flygplatsen. Jag har redan gjort exakt samma incheckning. Men i morgon bitti ska jag ga pa planet tidigt och jag har blivit lovad att fa resa business.

Ses i Stockholm snart!

Hoppas jag…

Lissabon!

2 Nov

Fredag och tidig eftermiddag i Lissabon. Kristin och jag har atit gott och druckit gott. Nu ar vi de facto latt berusad. Med ratta. Vi ar har pa semester och da far man val vara lite smalullig pa en fredag eftermiddag?

Staden ar valdigt fin, mycket vit och i ratt daligt skick faktiskt. Det syns att det ar fattigt har. Trasigt och samtidigt valdigt fint. Manga hus ar kladda med monstrat kakel och det blir speciellt och fint. Sen ar det lite trasigt och skitigt ocksa. Alla gator ar kladda i sten, som kullersten fast platt liksom. Och stenen ar oftast marmorvit och blankslipad. Snyggt och – har jag hort – valdigt halt nar det regnar.

Vi har:

Akt sparvagn. Linje 28 var vi rekommenderade och den har vi akt. I tranga grander dar folk hoppar in i portarna for att inte bli sparvagnsmos. Fran ena anden av stan till andra. Klattrade upp mot slottet men sen tog det stopp. Vi orkade inte koa for att kopa en biljett in pa slottet sa da fick det vara. Nar vi var pa vag upp sa Kristin att det var som att ga och ga och aldrig komma fram till slottet. Sa blev det ocksa.

Akt linbana. Fascinerande. Det var som en sparvagn som akte mer vertikalt. Och pa samma stalle som sparvagen gick akte bilar och folk promenerade. Trafiken ar verkligen helt blandad i den har stan.

Atit. Massor med mat. Dyrt och billigt. Fisk och kott. Traditionellt och Pizza hut. Hotellfrukost….

Shoppat. Jag ar mest nojd med en Loveina-keps i leopardmonster for motsvarande 35 kronor och en helt hysterisk cape med armar och fluff i glittrig svart fuskpals. Later fint eller hur!?

Har jag namnt att solen skiner och att det ar 20 grader varmt? Jag laste att det kanske skulle snoa inatt. Far se om jag kommer hem over huvud taget. 🙂

Nu ska vi vidare. Ett postkontor star pa dagens mastelista och sen ska vi dricka te och ata massor av bakelser.

Kram i kylan!

Måndagen på Vanadis

31 Okt

Sent omsider, en hel dryg vecka senare, finner jag en liten paus då jag kan uppdatera dig som inte själv var med på Vanadis, hur det verkligen var. Ur mitt perspektiv förstås.

Jag spelade ju alltså fem av mina låtar på restaurang Vanadis förra måndagen och min sambo J kompade mig på gitarr. Nervös är väl det minsta man kan säga att jag var. När vi körde soundcheck vid sextiden var jag så nervig att jag inte kom ihåg låtarna, blandade ihop de olika sticken och fann mig själv stirrandes på ett sätt som bara väldigt nervösa människor gör, rakt in i väggen framför mig, som stod där alldeles uppenbart väldigt passande att stirra rakt in i. Lokalen är c-formad och man står liksom mitt i böjen, således med den nervösa blicken rakt in i c:ets andra sida. Folk mot ändarna var jag rädd att jag aldrig skulle upptäcka. Bara flaskorna med gin, kaluha och absolut som prydde väggen.

Det kändes katastrofalt efter soundcheck. Det här skulle inte gå överhuvudtaget, det insåg jag med smärtsamt tydlig skärpa. Jag skulle göra bort mig så det visslade, och ingen återvändo fanns.

Så fick jag lite mat i magen och en läsk att dricka. Alldeles för snart var det min och J’s tur att bestiga rampljuset. Det var läskigt men jag beslöt mig för att spela mer nervös än jag egentligen var. Det enda sättet att få kontroll över situationen.

Och jag sjöng, kanske inte vackert men med inlevelse, och jag pratade. Och det var roligt. Och jag var rolig. Och folk skrattade. Vissa såg chockade ut, men de flesta log och var artiga och applåderade. Det var helt enkelt jävligt kul!

Vill göra mera! Vill göra igen!

Fick en ego-boost. Fick input från andra. Fick tillbaka lusten att skriva musik igen, och med den kom insprirationen.

Det var på det hela taget en toppenkväll! Och du som missade det kommer nog att få en chans till. Det ska jag verkligen försöka få till.

Och så tacktalet som aldrig blev förra måndagen. Tack till de andra två tjejerna med komp som också spelade. Vi var nervösa tillsammans och det gick bra.

Och tack till er som kom dit så snällt. Som log och applåderade och fick mig att känna mig bra. Stort tack!

Loveina

På väg till Lissabon, terminal 2, Arlanda Airport.

Söderut!

31 Okt

Nu är det dags! Lisboa here I come! Flyget ner går vid tretiden och jag landar halv sju lokal tid vilket gör fyra och en halv timmes flygtid. Där nere ska jag umgås med fröken Blom vilket är ett mycket välkommet avbrott i oktobervardagen.

 Saker jag är nervös för:

  • att bli lurad av taxichaffisen på väg från flygplatsen. Man kan köpa en något dyrare biljett som gäller för en taxiresa. I den ska allt ingå som resa, baggageavgift och dricks. Då vet man i alla fall att man inte blir skinnad.
  • att tjyvchecka in på Bloms hotellrum. Jag ska sova på hennes rum inatt. Hon har tack-och-lov dubbelsäng. Det hade gått annars också. 120 brukar ju sängarna åtminstone vara. I morgon får vi tillgång till vårt andra hotell som verkar ligga bara två kvarter från Bloms hotell.
  • att jag ska ha fel kläder med mig. Jag har inte så himla mycket sommarkläder annars heller och när man åker på cityweekend vill man ju gärna vara snygg. Jag har således packat ner allt jag har. Och lite till.

Letade passet i en halvtimme igår. Lurigt att flytta till en nästan likadan lägenhet. Man tror liksom att man vet var man har grejorna. ”Passet ligger ju i det där skåpet”. Tills jag insåg att det var nog i förra lägenheten och var 17 är passet nu. Lugn och strävsam sambo var min räddning. Medan jag var SKITSKITSKIT JAG MÅSTE GÖRA ETT ROSA PASS I MORGON!!! var han ”Vi har 3500 kartonger och påsar till att titta i och nu sätter jag igång”. Och sedan ”Vi har 3493 påsar och kartonger kvar att titta i och nu tar jag nästa”. All heder åt honom. Han hittade det. Tack tack tack!

Kanske bloggar frk Blom och jag där nerifrån, men antagligen har vi så fullt upp med att åka spårvagn, äta skaldjur och kanske sola, att vi inte hinner.

På återseende!