Mina barn och dina ungar. Typ.

27 Sep

Nej, det här inlägget kommer inte att handla om att vara bonusförälder och vad det nu innebär i form av mina barn och dina ungar. Men typ en liknande sak men ändå inte.

Ni som känner mig vet att jag varit vegetarian ganska länge men inte längre är det. Min käre far är också mer eller mindre vego, så jag har full förståelse för alla typer av anledningar till att inte äta kött och jag vet precis hur enervande, frustrerande och irriterande det är att ständigt bli ifrågasatt och provocerad med frågor som ”äter du aldrig en endaste liten bit?”, ”om du får en miljon äter du då?”, ”vad händer om du äter kött nu?” etc etc.

På middagen med jobbet igår kväll var det två vegosar med, varav den ena satt mitt emot mig och fick utstå frågor av exakt den här typen. Inte illvilliga utan mer som ett sätt att hålla konversationen igång mellan två personer som inte känner varandra. Men säkert ganska irriterande.

Snart kom den utfråganden personen på att på andra sidan satt en kille som är vegotjejens raka motsats, nämligen en person som aldrig äter grönsaker. Möjligtvis i passerad form men aldrig så att det känns några bitar. Han gillar nämligen inte konsistensen. Detta blir han trackad för i tid och otid.

Tror ni då att vegotjejen trots motsatsförhållandet ändå såg att hon på sätt och vis hade en frände? Jag menar i detta att avvika i sitt födoämnesintag och ständigt bli ifrågasatt för detta. Nej det gjorde hon inte intressant nog. Däremot började hon precis som alla andra att ifrågasätta och lura i honom grönsak.

Nu säger du kanske att hon kanske gjorde det som hämnd för sin egen situation en stund tidigare, men det verkade verkligen inte så.

Vad vill jag då säga med detta? Jag vet inte egentligen. Tyckte att det var intressant och samtidigt lite nedslående. Att vi aldrig kan acceptera andras beslut om kost eller livshållning, så länge som det är något annat än vårt eget. Oavsett om det handlar om att leva på stan/landet, äta kött/grönsaker, läsa romaner/inte läsa romaner, motionera/icke motionera etc etc.

Att det ska vara så svårt att acceptera livsval som är andra än våra egna. Det tycker jag är intressant.

Annonser

2 svar to “Mina barn och dina ungar. Typ.”

  1. Ika september 27, 2010 den 9:03 e m #

    Hmm… jadu…varför är det så svårt? Jag vet verkligen inte. Funderar över din observation och kan snabbt tänka ut 10 situationer där jag blivit endera ”åklagare” eller ”försvarare”.

    Fascinerande att ”vi” som gärna vill påpeka att vi är lite annorlunda än ”grannen” ändå måste påpeka olikheter och försöka få varandra lika….

  2. Shirouz september 28, 2010 den 9:15 f m #

    Det är i sanning intressant. Jag äter inte mycket kött vilket ibland får mina bordsgrannar att reagera precis som om jag vore en konstig inföding från en annan stam. Många verkar säkra på att jag ”missar något” när jag envisas med fisk eller grönsaker på restaurang, en del blir provocerade och säger ”Jahaaaa, du tycker förstås så synd om djuuureeen, va?” varvid jag brukar svara att jag har inget emot en död ko eller död gris någon gång ibland bara för att få nöjet att se bordsgrannen rynka ihop ansiktet och säga ”Guu, vad äckligt, måste du säga så?”
    Egentligen borde ju olikheter fascinera oss i stället för att provocera oss, men jag vet att jag ibland gör mig skyldig till att plocka i folks egenheter också, precis som de gör med mina egenheter. Jo, det är märkligt det där, det är det verkligen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: