Arkiv | februari, 2008

Obekvämt?

29 Feb

Man upphör aldrig att förvånas. Men anledning av nedanstående artikel ser jag mig nödsakad att ställa några frågor. Antagligen till mig själv, men om du kan svara å hans vägnar – varmt välkommen.

1. Hur är män, och denna man i synnerhet, funtad egentligen?

2. Hur startade det?

3. Hur många cyklar har han förgripit sig på?

4. Och gör det inte ont? På honom alltså? Cyklar är hårda och även om män påstår sig kunna bli detsamma så är de faktiskt inte ens jämförbart hårda. Metall är metall liksom.

5. Och vad tänkte kvinnan som var vittne till sin cykels enlevering och mannens penetrering?

Man kan fortsätta i evighet. Du hittar artikeln här.

Annonser

Ett schlagerblogginlägg

24 Feb

Okej jag faller för trycket. Även jag ska tycka.

Först och främst måste jag säga att jag tycker att gårdagens bidrag (delfinal 3) var ett mycket svagare startfält än delfinal 2. Det fanns ingenting som jag ville skicka till final. Kanske fler än två bidrag till andra chansen men inget direkt till final.

BWO… klart proffsigast och mest spektakulära. Bard var cool som Henry V eller vem han nu liknade. Roligt sätt att utnyttja hans utseende och ett effektfullt tema på kläderna. Den delen av BWO får maxpoäng av mig. Låten då… Ärligt talat – det mesta BWO gör är rätt slätstruket till en början. Rätt monotona refränger som gärna upprepar sig intill absurdum. Sen sitter de där och man får inte bort dem. Kanske var det rätt att skicka dem till final.

Mickey Huskic. Tydligen har grabben skickat in åtta bidrag tidigare. Nu kom nummer nio med. Inget ont om låten och han kan ju sjunga. Men att skicka in bidrag på serbiska är att tigga om att få vara med som etno-alibi. Och att vara etno-alibi brukar aldrig vara särskilt lönsamt. Snarare pinsamt. Främst eftersom man sällan blir bedömd för låtens egentliga kvaliteter utan blir ett bidrag då man passar på att gå och hämta mer äppelpaj och glass.

Frida och Mowgli. Konstruerat glada med en text som är naiv intill dumhet. Ingen finess, ingen stil. Taffligt helt enkelt. Jag blev inte glad, snarare beklämd, men de såg ut att ha trevligt i alla fall. Och gick till final. Att hon grät floder och var patetisk höjde sympativärdet från min sida i alla fall.

Therese. Det började med att jag gillade versen skarpt. Jag gillar verser som är rytmiska och suggestiva. Det var den här. Sen kom operarefrängen som kanske inte var riktigt lika stark. Therese har en något skör operaröst och det blir lite klent. Ska bli spännande att höra hur studioversionen låter. Snygg valkyriaklänning också. Fick min enda telefonröst igår.

Caracola. Gillade deras färgstarka klänningar och ni som känner mig vet att tuggummipop fyller min cd-hylla. Inte helt rena hela tiden och låten var väl inte direkt originell men jag tycker att de var långt bättre än allt skitsnack i pressen velat påskina.

Ainbusk. Nej förstår inte. Hade hon inte dessutom rätt kletig mascara? Och fyra rosa klänningar av lika snitt men ändå olika. Minns inte låten alls. Ointressant således.

Patrik and the kennel. En man med hundögon som gnällande sjunger om att han var en pojke som nu blivit man är inte det jag faller för. Patetiska Patrik är han nu omdöpt till. Hundvalpar hör hemma på Annexets dator inte på melodifestivalen.

Eskobar. Vad varför och hur? Tre bortkastade minuter tv-tid. Och jisses pojke. Ska du sjunga på engelska kanske du ska gå en uttalskurs först. Jag säger inte att jag är världsbäst men så skriver jag och sjunger på svenska också. Man måste se sina begränsningar.

Så här skulle resultatet sett ut enligt mig:

Till final:
Ingen

Till andra chansen:
BWO
Therese
Caracola
Patetiska Patrik

Gladblogg!

23 Feb

Jag utlovade en gladblogg. Här kommer den. Och det är faktiskt inte bara fabrikat utan jag är riktigt glad. Av ett gäng olika anledningar.

1. Jympapasset i onsdags både gick bra och var roligt. Veckan dessförinnan var det inte roligt alls. Det var många av mina stammisar som inte var där, men nu blev det en riktig höjdare. Dessutom kom två av mina favoritmotionärer från norrort på besök för att gå på mitt pass. Jag blev så hjärtans glad att jag fick gåshud över hela kroppen.

2. Schlagerpasset igår var också kanon! Mycket folk och härlig stämning. Och det var kul för jag började fundera på om det verkligen skulle finnas något intresse för schlagerpasset en gång till men folk var så glada så. Vi kom ihåg vad vi skulle göra också, Tina och jag, även fast det var länge sedan sist.

3. Vanliga passet idag. Mycket folk och jättetrevligt. Världens bästa granne med syster var med och det är alltid kul. Vad som är allra roligast med dem är att de brukar haka på mitt tjoande och tjoa de också. Och idag började andra att haka på deras tjoande så det höll på att utvecklas till tjoho alltihopa. Tack och lov var det bara några sekunder kvar av passet då…

4. Hade annat finbesök på passet också och vi avrundade nyttigheterna med en fika. Väldigt trevligt och stimulerande diskussioner. Tack för det. Jag behövde just det.

Nu ser jag oändligt mycket fram emot kvällens schlagerbegivenhet. Det kan bli hur som helst och det är alltid intressant med ovisshet. Det blir jag och kärleken och tvn. Kanske lite äppelpaj med vaniljsås också. En kopp te. O så mysigt det blir.

Until next time: mys ordentligt.

Lunchmutter

22 Feb

Hej och välkommen till Loveinas blogg. Till dig som är ny besökare säger jag bara välkommen. Till dig som är mer flitig besökare säger jag: har du märkt att det varit mycket mutter här på senaste tiden?

Jag tycker att min blogg verkar utveckas mot att vara en:

  1. reklamationssida för diverse missnöje med t.ex. frisörer
  2. gnällsida för diverse missnöje i allmänhet
  3. reklam för mina friskispass.

Punkt 3 tänkte jag inte gnälla om. Men punkt 1 och 2. Hallå!? Måste jag gnälla så mycket. Och nu gnäller jag dessutom på att jag gnäller. Det är ingen ände på gnällandet.

Jag tänkte dessutom fortsätta gnälla i detta inlägg. Jag måste bara liksom. Däremot lovar jag att skriva ett genomgående och sprudlande glatt inlägg direkt därefter. Även om det inlägget råkar hamna under punkt 3.

Jag har precis kommit tillbaka efter en rätt trevlig lunch. Bara rätt trevlig, och det handlar verkligen inte om sällskapet som var av yppersta klass. Det var tyvärr bara rätt trevligt eftersom lunchrestaurangen i fråga inte överhuvudtaget någonsin kan ha tagit ordet kundbemötande i sin mun.

Det finns ofta saker att anmärka på i deras matlagning. Sällan tillräckligt för att en tillbakadragen och försiktig svensk ska orka bråka, men idag gick det över den lilla magiska gränsen där tålamodet tryter. Min kollegas mat var alldeles för pepprig och köttet var så tråkigt att det var obestämbart. Efter en stunds funderande bestämmer hon sig för att reklamera. Går fram till kassan med sin nästan orörda tallrik och uttrycker sin åsikt. Mannen tar hennes tallrik och säger att han ska framföra detta. Sedan händer – ingenting.

Vi väntar.

Ska hon kanske få en ny tallrik mat? En lunchkupong till en annan dag? Eller åtminstone en fråga om hon vill ha något annat?

Inget händer – vi väntar.

Till slut haffar vi en servitris som direkt reagerar med att gå i försvar. ”Den rätten har gått mycket bra idag och ingen annan har klagat.” Underförstått att min kollega har fel. Min kollega upprepar hennes intryck av rätten.

Servitrisen går till den som tar dylika beslut och kommer tillbaka med svaret att om de fått fler reklamationer så hade min kollega självklart fått kompensation, men nu var det en persons subjektiva åsikt och då tar man ingen hänsyn till att den enda personen ansåg maten vara oätlig. Ingen annan har ju som sagt klagat.

Å så fel fel fel. En kund som är missnöjd med varan ska åtminstone vara nöjd med bemötandet vid en reklamation. Annars kommer man ALDRIG tillbaka. Det är liksom A och Ö och så självklart att vem som helst som driver rörelse borde inse det redan dag ett.

Och vi kommer inte att gå tillbaka. Never ever ever. Never ever ever ever.

Lunchrestaurangen ni ska undvika heter Fabriken och ligger i Stadshagen. Så var det sagt.

Hårrasande!

16 Feb

Ni som känner mig i verkliga livet vet att jag har relativt långt hår. Ni som känner mig lite närmare vet att jag är oresonligt rädd om mitt hår, att jag drömmer mardrömmar om att få det avklippt mot min vilja, att jag inte vet vem jag skulle vara om jag klippte av mig håret. Alltså klipper jag mig aldrig hos frisör och om min hemmafrisör min kära mor råkar ta 10 cm istället för 8 så sörjer jag i veckor. (Min kära mor är alltsom jämt min allra bästa frisör ska jag dock tillägga.)

Det som jag nu ska berätta hände inte mig, men en av mina närmaste vänner, inte idag, men igår. Det hår hon hade innan igår var rätt långt, fint och jämntjockt.

Hon behövde klippa sig. Inte klippa så mycket, toppa lite, klippa upp lite grann och skapa en lugg som mjukar upp lite runt ansiktet. Eftersom hon nyligen flyttat bestämde hon sig för att prova en frisör i sin nya stadsdel. Det skulle hon aldrig ha gjort.

Och det ska också sägas att hon redan innan hade dåliga vibbar av hela stället. Men vad ska man göra? Ibland måste man gå till en ny frisör och då vet man aldrig dessvärre hur det blir, och detta var ett sådant tillfälle.

När hon kommer dit och har satt sig, och sagt att hon vill toppa lite, kanske klippa upp litegrann och gärna ha lite lugg så säger tjejen:

– Vi har en lite annorlunda klippteknik här.

Ska hon skära med kniv? är en rätt välgrundad fråga men nej det skulle hon inte, utan hon håller fortfarande saxen.

Då tar hon min väns hår och sätter upp det i två höga toffsar, ni vet sådana som jag brukade ha alltsom oftast för några år sedan. Höga pippilotter helt enkelt. Så tar hon tag om allt håret i tofsen och drar handen utåt ca 15 cm och så klipper hon av tofsen! Allt hår i hela tofsen, bara rakt av! Raskt gör hon samma sak på andra sidan. Tar ur tofsarna och säger

– Då var det klart!

Då var det klart! Hon hade gjort en klippning som en grundskolans mobbare iförd sax hade klarat precis lika bra! Hon hade gjort något som man inte brukar få betala dyra pengar för utan som man får SKADESTÅND för att bli utsatt för. Hon hade förstört min väninnas hår som tagit ÅR att spara ut. Med orden ”vi har en lite annorlunda klippteknik här” och två snabba klipp klipp med saxen, skapade hon en postfrisörsorg av aldrig skådad like.

Det är inte slut här.

Min väninna stirrar på sitt hår och vet inte vad hon ska säga. Säger till slut

– Men luggen då?

– Oj då! Luggen. Hallå! (ropar på frisörkollega) Kan du komma och klippa luggen?

Frisörkollegan kommer och grabbar tar i en bunt hår, inte bara framme vid luggen utan hemmahörande lite överallt på huvudet och klipper av. Då säger inte min väninna något mer. Hon vågar inte. Hon vet ju inte vad mer de kan komma på att göra. Så hon reser sig och går därifrån. Förlamad. Förbannad. Förtvivlad.

Och så ringer hon mig. Hon vet att jag är en av få människor som förstår hennes förtvivlan. Och jävlar vad jag förstår. Och vad förbannad jag blir!

Hur i he-vete kan man bete sig så? ”Vi har lite annorlunda klippteknik här” (sagt med fjantig röst). Kunde hon inte lika gärna säga som det är: ”Vi kan inte klippa hår här, så vi gör tofsar och kapar rakt av. Det är aldrig någon som vågar klaga.”

Och sen är man inte mer än människa och man är minst sagt i frisörens våld. Ytterst sällan orkar man klaga även fast man inte är nöjd. Jag skulle inte heller har gjort det, men jag önskar att vi var fler som orkade och vågade säga, efter avslutad katastrofklippning, att ”Det här betalar jag inte för”.

För det är ju liksom redan förstört. Vad frisören än gör så kan de inte trolla hårlängden tillbaka. Uppklippningen är gjord, håret är borta. Dessutom vill man antagligen inte att samma frisör ens ska sätta kammen i ens hår igen. Det kanske blir ännu värre och med största säkerhet ännu kortare.

Hur såg det ut då? Det såg ut som man kan tänka sig att det gör när man har fått tofsarna avklippta. Det var rätt kort, eller pagelångt uppe på huvudet och runt ansiktet. Sen var det lite längre, längre bak på huvudet, där håret haft lite väg att gå till tofsarna. Det kunde varit värre men det är fanimej inte en färdig och acceptabel frisyr. Det är inte en klippning – det är ett angrepp, en skymf, ett övergrepp.

Den frisör ni INTE ska gå till heter Gabri & Co och ligger i Årsta Stockholm. Här och nu skapar jag en lista över frisörer man inte bör gå till. Om du har en egen mardrömsfrisör får du gärna dela med dig av salongens namn här, så att andra slipper samma öde som du råkade ut för.

Min sambo råkade för övrigt ut för en frisörincendent för inte alltför länge sedan, han också. Hans frisör körde liksom över den lilla lugg han så väl behöver, med samma klippmaskin som resten av håret och lilla luggen försvann. Kvar fanns jämnkort hår över hela huvudet. Liksom lite igelkott över det hela. Min sambo var grymt missnöjd men vågade/orkade/förmådde inte klaga han heller.

Vad är det med frisörer nu för tiden?!!!

Jag kommer med största sannolikhet drömma mardrömmar en lång tid framöver. Lååång tid framöver.

Förhandsjympa och schlager/discojympa!

14 Feb

Nu på lördag 16 februari kör jag genrep på vårens baspass och du får gärna komma och köra med mig. Kl 12 kör jag igång i Ringens lilla hall. Säg i receptionen att du är inbjuden av Loveina att repa pass. Du får gärna säga till mig också så att jag vet på ett ungefär vilka som kommer.

Sen kör Tina och jag en favorit i repris nämligen Schlagerpasset. Det är på Gärdet nästa fredag 22 februari kl. 16.30. Ta med alla schlagernördar du känner så jympar vi! Tyvärr har årets låtar inte släppts på skiva ännu så det är fjolårslåtar och äldre som gäller. Alla sjunger dock på svenska.

Vi kommer också att köra vårt eminenta discopass onsdagen 12 mars kl. 17.30 i Brommahallarna och tisdag 22 april kl. 18 i Kista. Självklart har vi peruker och benkjolar!

Ja! Cementera!

12 Feb

Att bli jympaledare har inneburit ett idogt jympande. Ett idogt jympande tär på det man har på sig. Det man som jympaledare har på sig är Friskiskläder som man får av Friskis. Förutom underkläder. Underkläder när man tränar innebär i kvinnliga fall och vissa manliga fall – sportbehå. Efter ett och ett halvt års idogt skuttande tog skuttet i mina behåar slut.

Således befann jag mig på Stadium vid halv sjusnåret idag. Glatt hållandes två eminenta sportbehåar, tittandes på pumisar för fyrahundra. På sittkudden bredvid mig huserar en mor och hennes typ sextonårige son. De ska köpa nya Adidas-sneakisar till honom och hon tittar uppfodrande på mig och frågar om de har den där modellen i 41. Men hallå!? Även jag står och pillar på skor och har jacka och väska precis vid fötterna. Men hon kanske var partiellt blind eller något.

Så provar jag pumisarna och mor och son får samtidigt hjälp av den unge Stadiumiten.

– Finns den där i 41? frågar mor.

– Nej tyvärr, svarar stadiumiten, men jag har den i dammodell här…

– Dammodell! utbrister modern indignerat. Det går ju inte! Damsko! Det är ju HAN här som ska ha dem!

Sonen själv är mycket tyst.

– Det enda som skiljer är att det är lite blått här på herrmodellen, annars är de exakt likadana, säger stadiumiten. Och dessutom hundra kronor billigare i dam. (Observera här att dammodellen inte hade motsvarande detalj i rosa, utan var helt vita.)

– Dammodell! Det går verkligen inte! Pengarna spelar VERKLIGEN INTE någon roll!

Därmed var diskussionen avslutad och sonen fick inga skor, för damskor kan han då rakt inte ha, trots att de var exakt likadana och till och med billigare. Och då undrar jag om sonen egentligen brytt sig alls, om inte mamman ryat som ett bergslejon.

Jag hade svårt att hålla mig för skratt och gick snabbt därifrån. Kunde inte låta bli att undslippa mig ett Herre gud i rulltrappan, och tänkte sen på mödrar som klagar på söner som inte gör ditt och inte datt, men som själva hamrar in sina barn i de mest stereotypa könsroller, så hårt fastsatta att inte ens ett par identiska skor som ingår i en damkollektion kan komma på fråga.

Gratulerar säger jag. Cementera gärna kommande generationer. Det kommer vi att tacka dig för.