Reagerar redan vid frysdisken på priset: 22 kronor för en glass. Eftersom jag köper en varsin till mig och sambon hade det blivit billigare att köpa en låda carte d’or till och med. Jaja.
Magnum Temptation Chocolate levereras tydligen inte i liten påse som brukligt är utan i en liten låda. Redan lådans begränsade storlek får mig att fundera över glassens storlek. Vad jag vet lyckas sällan innehållet överskrida emballaget om det inte är vakuumförpackade kuddar från IKEA. Men aldrig hört talas om expanderbara livsmedel.
Efter middagen plockas de små kartongerna fram och vi inspekterar innehållet. Ja glassen är mindre än vad Magnumglassarna brukar vara, och lite lätt vriden. Sensuellt och lite lockande kallar sambon formen på glassen. Nästan som en leksak, säger han. (Där lade jag tillbaka glassen i lådan, höll för öronen och ylade en stund – sånt kan man inte lyssna på!)
Så börjar vi äta. Det är en kompakt liten rackare det här. De har klämt in så mycket de bara kunnat. Hör bara definitionen:
Chokladglass med chokladsås (9%), browniebitar (7%) och bitar av belgisk vit choklad (5%) överdragen med belgisk mörk choklad (22%).
Enkel huvudräkning ger alltså vid handen att 42% av glassen består av lull, och enbart 58% av glass. Det blir en kompakt och innehållsspäckad liten rackare no doubt.
Är det gott då? Ja, jag är ju ett chokladfreak så det är gott. Man får äta långsamt så att man hinner uppleva varje liten chokladbit och nyans.
Sen det här med storleken. Jag brukar säga att när det kommer till glass så spelar storleken roll. The more the merrier. Sambon säger att han gillar den här just också för att den är lite mindre. Han menar att han brukar tvinga i sig det sista i en normalstor Magnum och att den här då var lite roligare på grund av innehållet.
Jag förstår honom i princip men eftersom man äter med ögat först och munnen sen så kan jag inte sluta muttra över att den var mindre än vanligt. Men det var en god glass! Men dyr.
Jag ger den betyg 4. Sambon instämmer i betyget.
