Mission failed

Inför dagens utflykt till innerstaden hade jag en kort lista över saker som skulle uträttas. Det var verkligen inga svåra saker. Dessutom inom samma geografiska område. Jag misslyckades med tre av fyra. Och dessutom drog jag på mig tre följdfel. Mission failed känns som en underdrift.

Jag skulle till Lindhagen via Odenplan och Fridhemsplan var min tanke. Åkte således till Odenplan för uppdrag 1: koffeinfritt svart te. När jag kommer fram till tebutiken är den sommarstängd. Det sa de ingenting om när jag mailade med dem i förra veckan. Där står jag och muttrar tills jag inser att det är fel tebutik och att jag bara hade förutsatt att det var den tebutiken jag mailat med. Så nu noterar jag att Odengatan är lång och att det antagligen finns fler tebutiker än en på denna gata. Inget koffeinfritt svart te alltså.

Men! Jag kommer på att det kanske stod Odenplan så jag går runt hörnet för att spana på en annan tebutik som jag vet ligger på en tvärgata. På min väg fann jag ett lömskt antikvariat med romaner för 10 eller om det var 2o kronor stycket på ett ställ utanför. Ganska fina romaner så jag fastnade för att kolla läget. När jag lyfter blicken ser jag i skylten ett exemplar av Carl Kihlboms one-of-a-kind mastodontverk Vallonerna, om just vallonerna. Denna bok har jag letat efter så jag var ju bara tvungen att slå till. Priset? Det pratar vi inte högt om.

Utan te men med tjock dyrbok beger jag mig till Fridhemsplan för att återlämna bok till biblo och låna annan bok. Lyckas faktiskt med konststycket att lämna tillbaka boken, för övrigt det enda av mina uppdrag som lyckades idag. Jippie! Bra jobbat. ähum. Och så skulle jag låna en särskild bok, men den stod inte där den skulle. Och det skulle inte förvåna mig om någon annan idog bloggläsare hade knyckt den mitt framför näsan på mig. Istället spontanlånade jag två böcker som jag verkligen aldrig haft en tanke på att läsa. Så kan det gå…

Plan inför i morgon: googla var tebutiken ligger. Det skulle du gjort från början dumskalle.

Vikten av choklad

Varje år  de senaste, ja säg, tio åren har jag antingen fått eller köpt mig en chokladkalender. De senaste åren har jag köpt en till sambon också för han sa alltid att han ingen behövde och sen satt han där med hundvalpsögon och jag hade en halv chokladkalender. Om ens det. Men det var inte det jag tänkte skriva om.

Jag köper mig alltså en chokladkalender i god tid till den första december. Sen den första december öppnar jag luckan som det står 1 på och äter den första biten. Så här långt brukar jag inte ha några problem. Inte heller brukar jag ha problem med lucka nummer 2, men redan vid 3 brukar det haka upp sig. Jag glömmer bort att öppna lucka nummer 3 den tredje december. Det kanske är mycket på jobbet eller jag leder ett jympapass och kommer hem sent. Jag glömmer antagligen bort lucka 4 den fjärde också. Och sen är det igång.

Det är väl inget att orda om, tänker du antagligen nu. Nej, säger jag, det skulle du ha alldeles rätt i, om det bara handlade om att äta äckliga små chokladbitar på rätt dag. Men det handlar om så mycket mer än så. Du kanske inte har ägnat det så mycket tanke med det är faktiskt en chokladkalender. Inte bara choklad utan även kalender. En kalender är till hjälp när det gäller att hålla reda på dagarna och när man glömmer att äta chokladen så märker man inte att dagarna går.

Och ganska nära december månads slut kommer en helg som oftast närmar sig med chockartad hastighet. Och nu kanske jag upprepar mig, men det är detta som chokladkalendern ska hjälpa till att avvärja. Den chockartade hastigheten alltså. Rätt nyttjad så får man hjälp av kalendern att inse att julen närmar sig. ”Jaha nummer 10, då är det 14 dagar kvar” kan man tänka. Dagen efter ”jaha nummer 11, då är det 13 dagar kvar” och så vidare. I den bästa av världar skulle jag alltså ha full koll på att julen närmar sig och i exakt vilken takt.

Istället är det så här: ”shit kolla! Jag har glömt chokladkalendern och har hela 6 bitar att äta ikapp idag. *mums mums* IIIiiHH!!! Är det redan den 10e?! Det var ju den fjärde igår!” Och sen igen ”nämen kolla, nu har jag glömt kalendern igen och nu har jag fem bitar att äta *mums mums* IIIIiiiH!!! 15e december!!!? REDAN!!!?”

Du förstår att det här är ett problem. Om jag bara kunde nyttja min chokladkalender rätt så skulle jag inte behöva ha julpanik. Och du förstår vad hjälpta de med julpanik skulle vara av att ha en chokladkalender. Och du förstår!!! – hur illa mitt liv i december skulle vara utan chokladkalender. Då skulle jag gå från 1 till 24 lika snabbt som man tar av plasten från en ask Alladin.

Nu ska jag bara försöka komma ihåg att äta en bit choklad varje dag. Det borde inte vara så svårt. Kanske ska jag sätta alarm på mobilen?

Läskiga typer

tycker jag att de perfekta människorna är, som säljer dyra krämer och fint smink hos Lancôme, Garnier eller vad de nu heter allihopa på lyxtorgen på Åhléns och NK. Deras hår ligger så blankt och fint, kinderna är släta av foundation och sminket diskret och samtidigt massor. Deras vita sjukhusrockar bär inte ett spår av spilld ögonskugga eller ketchup från lunchen. De gör mig kort sagt rädd.

Jag vågar inte ens gå i närheten av dem av rädsla för att de ska se min sorgliga uppenbarelse, mitt ostyriga hår, min obefintliga makeup, för att inte tala om min helt obehandlade hy. Än mindre vågar jag närma mig diskarna för att se vad det är för skatter som gömmer sig där. För att inte tala om att prata med någon av dem, fråga något och kanske handla. Herregud det finns bara inte!

Tacka vet jag självplocket med Isadora och brudarna. Där jag kan mötas av en vanlig tant med blå ögonskugga som vänligt, varmt och skickligt hjälper mig att välja rätt färg på foundation och hitta en ny mörkbrun ögonskugga när den jag gillar har slutat tillverkas.

Snälla bli aldrig perfekt! Var en tant med blå ögonskugga istället. Okej?

Äntligen synsk!

Eller kanske bara dum.

Tänkte: Gör inte så där! Du kommer att välta ut kaffekoppen då.

Gjorde så där ändå och välte ut kaffekoppen.

Innebär det att jag är synsk, eller bara väldigt dum?

Blå skor

Människor med blå skor får mig uppenbarligen ofrånkomligen att tänka två saker:

1. Hen har glömt skoskydden på!

2. (när jag upptäcker att det är skorna och inte skoskydden som är blå) Hur tänker man när man köper blå skor? Alla kommer ju tro att hen har glömt skoskydden på!

Så hur tänker de?

Eller är det en försåtlig provokation?

Instruktionen får ris

Skulle koka ris för att matcha de kvarlämnade fiskpinnarna och därmed skapa en matlåda till morgondagens lunch, och fann att jag eller sambon köpt en ny sort denna gång. Spännande tänkte jag! ”Imperial Taste” stod det på paketet följt av ”Thai hom mali rice”. Påklistrad lapp på nederländska därunder ”De Rijst van de jasmijn” vilket inte var så svårt att översätta. På det hela taget lovade det gott.

Plockar fram kastrull och decilitermått och vänder på påsen för att läsa kokinstruktionerna. Finner denna instruktion och endast denna:

1. Put 1 cup of ”Imperial Taste” Jasmin Rice in rice cooker.

2. Add 1 1/3 cup of water. Turn the power on and wait.

3. When rice is cooked, let rice simmer for minimum 15-20 minutes. During setting time, no cover opening as rice need steam to set for perfect rice.

Hur jag än letade hittade jag inte riskokaren hemma. Om det någonsin funnits någon. Så nu är det experimentdags i köket. Hur mycket okokt ris är en portion? Hur mycket vatten behövs till denna mängd? Hur länge ska det koka? Detta är frågor som jag nu ska försöka ta reda på svaret på.

Men visst är det fascinerande med skilda världar? Riset är uppenbarligen tillverkat för en värld där riskokare är norm. Här kokar de flesta sitt ris i kastrull. Eller hur gör du?

Morgonbön

Idag tänker vi på alla dem som har ångest över att deklarera, på dem som gråter och får hjärtklappning vid blotta åsynen av blanketterna. Må de få professionell och trevlig hjälp av vänner, bekanta eller sitt lokala skattekontor.

Vi tänker också på alla de som idag ska arbeta på Skatteverkets olika kontor över landet. Må de bli vänligt bemötta så att de får kraft att möta denna årets skattestressigaste dag med lugn och besinning. Må de arbeta i frid.

Amoms.

Stygga hemska lilla butik

Igår fick jag en dyr present, eller den var egentligen tudelad. Men likväl dyr. Men det gick inte att stå emot, hur skulle jag kunna neka mig själv dessa tingestar?

Det började med ett jympapass, som gick över i absolut och tvingande hunger, vilket resulterade i ett besök på Solgrillen. Närmaste vägen från Solgrillen till tunnelbanan gick på vänster sida av gatan och där låg butiken. I fönstret fanns högklackade träskor, gudomligt snygga, och min granne och vän sa att det är klart att vi ska fråga om det finns i din storlek. Sagt och gjort.

Skorna fanns som väntat inte i min storlek men där fanns annat, både hiskeligt fult och fantastiskt fint. Jag var glad men plånboken grät. Tjejen bakom disken påpekade flera gånger att jag inte verkade bli så glad över vad jag hittade eftersom mina utrop snarare var ”Å nej! Titta vad som ligger där!” Dvs ännu en sak som jag bara måste köpa.

Butiken är specialiserad på allehanda antika ting från 1950-1970-tal som det ser ut men jag är ingen expert så det kan vara fel. Där fanns dockskåp från vår barndom, tyger från 1970-tal och nysydda barnkläder i retrostil. Gott och blandat med andra ord.

Och så fanns det här:

Det var ju bara tvunget att följa med hem i sällskap med ett hårspänne i samma stil. Ja ni förstår.

Så här såg det ut i butiken. Bilder mycket för Bloms skull.

Antingen ska jag undvika att gå tillbaka hit, eller så blir det väldigt snart.

Jo om du vill hitta dit så ligger den på knörten av Hornsgatan som går ner mot vattnet efter korsningen vid Hornstull. Från Friskis och neråt men på andra sidan gatan liksom.

Svart mjölk

I just loooove it när jag hittar dörren till frysen öppen och anar att den stått öppen alltför länge. Suck. Å andra sidan så behöver man knappt tina brödet innan det är ätbart.

Desto mer gillar jag Arlas svarta mellanmjölkspaket. Paketen är tydligen svarta för att uppmärksamma en kampanj som går ut på att vi ska släcka ner all elektronisk utrustning, lampor, datorer etc på lördag kl. 20.30-21.30 för ja… världens framtid du vet. Men jag undrar bara hur mycket mer resurser det svarta paketet kostar miljön istället för de vanliga vita. Åtminstone om man skriver ut mycket svart på skrivaren så går det ju mer bläck liksom…

Men håll med om att det är snyggt!? Eller nytt i alla fall.

Den häringa snuskutmaningen

Från Cicki till Ulvstrumpa till Ika och nu till mig. Här kommer den: snuskutmaningen (som jag döpt om den till).

Ika listar 5 äckligheter som jag kommenterar, sedan formulerar jag mina och skickar ev. (mitt ev.) vidare till andra bloggare.

Ikas äckligheter:

1. Pannkaka. Redan på punkt ett skär det sig mellan mig och Ika. Jag ÄLSKAR pannkaka, plättar, våfflor och fattiga riddare. Ja crêpes och galetter också. Vanlig pannkaka äter jag gärna med sylt och keso. Morotspannkaka med fördel tillsammans med en fräsch sallad med tomat och gurka.

2. Leverbiffar. Har bara ätit någon enstaka gång i mitt liv. Som vegobarn kom jag undan dem med blotta förskräckelsen och när jag sedan som halvvuxen smakade blev jag förvånad över hur gott det var. Första tuggan. Sen var det inte så gott. Håller med Ika.

3. Selleri. Min mormor (jag trodde länge att boven i dramat var min egen mor, men icke – mormor var den hemska) serverade mig stekt rotselleri som barn. Inte en gång, utan många gånger. Jag tycker inte om selleri sen dess. Inte alls.

4. Mandelflarn. Herregud det är väl inget fel på mandelflarn?

5. Soppa. Nej inte är jag heller någon soppmänniska men det finns en god rotsakssoppa i Lisens soppor som jag tycker om. Sen kan det väl slinka ner något. Som spenatsoppa idag till exempel. Det hade inte Blom gillat.

Mina äckligheter:

1. Lakrits. Man ska vara svart på utsidan (kläder) inte insidan. Dessutom smakar det äckligt. Allt som påminner om lakrits är också äckligt. Viol, anis etc.

2. Musslor. Nej nej nej. Därav orsaken till att jag så sällan äter skaldjur. Oftast kommer liksom musslor med på ett hörn i såna rätter och jag gillart inte. Smakar otäckt hav och jord. Snuskigt och smutsigt. Blä.

3. Blodpudding. Vegobarn. Jag säger bara det. Har nästan kräkts när jag försökt äta blodpudding. Dessutom med mammas berättelse om den lilla kalven hon hade, med betoning på hade, innan de åt blodpudding till middag.

4. Lutfisk. Kräkäckligt och smakar dessutom ingenting. Ger bara ett distinkt och långvarigt illamående som effekt. Say no more.

5. Mamma Scans köttbullar. Nej jag vet inte. De bara står mig upp i halsen. Hellre fiskpinnar än köttbullar!

Jag skickar en frivillig utmaning vidare till barndomsbästisen, svägerskan och kära sambon.