Tjillevipp

tycker jag att de perfekta människorna är, som säljer dyra krämer och fint smink hos Lancôme, Garnier eller vad de nu heter allihopa på lyxtorgen på Åhléns och NK. Deras hår ligger så blankt och fint, kinderna är släta av foundation och sminket diskret och samtidigt massor. Deras vita sjukhusrockar bär inte ett spår av spilld ögonskugga eller ketchup från lunchen. De gör mig kort sagt rädd.

Jag vågar inte ens gå i närheten av dem av rädsla för att de ska se min sorgliga uppenbarelse, mitt ostyriga hår, min obefintliga makeup, för att inte tala om min helt obehandlade hy. Än mindre vågar jag närma mig diskarna för att se vad det är för skatter som gömmer sig där. För att inte tala om att prata med någon av dem, fråga något och kanske handla. Herregud det finns bara inte!

Tacka vet jag självplocket med Isadora och brudarna. Där jag kan mötas av en vanlig tant med blå ögonskugga som vänligt, varmt och skickligt hjälper mig att välja rätt färg på foundation och hitta en ny mörkbrun ögonskugga när den jag gillar har slutat tillverkas.

Snälla bli aldrig perfekt! Var en tant med blå ögonskugga istället. Okej?

Eller kanske bara dum.

Tänkte: Gör inte så där! Du kommer att välta ut kaffekoppen då.

Gjorde så där ändå och välte ut kaffekoppen.

Innebär det att jag är synsk, eller bara väldigt dum?

Människor med blå skor får mig uppenbarligen ofrånkomligen att tänka två saker:

1. Hen har glömt skoskydden på!

2. (när jag upptäcker att det är skorna och inte skoskydden som är blå) Hur tänker man när man köper blå skor? Alla kommer ju tro att hen har glömt skoskydden på!

Så hur tänker de?

Eller är det en försåtlig provokation?

Skulle koka ris för att matcha de kvarlämnade fiskpinnarna och därmed skapa en matlåda till morgondagens lunch, och fann att jag eller sambon köpt en ny sort denna gång. Spännande tänkte jag! ”Imperial Taste” stod det på paketet följt av ”Thai hom mali rice”. Påklistrad lapp på nederländska därunder ”De Rijst van de jasmijn” vilket inte var så svårt att översätta. På det hela taget lovade det gott.

Plockar fram kastrull och decilitermått och vänder på påsen för att läsa kokinstruktionerna. Finner denna instruktion och endast denna:

1. Put 1 cup of ”Imperial Taste” Jasmin Rice in rice cooker.

2. Add 1 1/3 cup of water. Turn the power on and wait.

3. When rice is cooked, let rice simmer for minimum 15-20 minutes. During setting time, no cover opening as rice need steam to set for perfect rice.

Hur jag än letade hittade jag inte riskokaren hemma. Om det någonsin funnits någon. Så nu är det experimentdags i köket. Hur mycket okokt ris är en portion? Hur mycket vatten behövs till denna mängd? Hur länge ska det koka? Detta är frågor som jag nu ska försöka ta reda på svaret på.

Men visst är det fascinerande med skilda världar? Riset är uppenbarligen tillverkat för en värld där riskokare är norm. Här kokar de flesta sitt ris i kastrull. Eller hur gör du?

Idag tänker vi på alla dem som har ångest över att deklarera, på dem som gråter och får hjärtklappning vid blotta åsynen av blanketterna. Må de få professionell och trevlig hjälp av vänner, bekanta eller sitt lokala skattekontor.

Vi tänker också på alla de som idag ska arbeta på Skatteverkets olika kontor över landet. Må de bli vänligt bemötta så att de får kraft att möta denna årets skattestressigaste dag med lugn och besinning. Må de arbeta i frid.

Amoms.

Från Cicki till Ulvstrumpa till Ika och nu till mig. Här kommer den: snuskutmaningen (som jag döpt om den till).

Ika listar 5 äckligheter som jag kommenterar, sedan formulerar jag mina och skickar ev. (mitt ev.) vidare till andra bloggare.

Ikas äckligheter:

1. Pannkaka. Redan på punkt ett skär det sig mellan mig och Ika. Jag ÄLSKAR pannkaka, plättar, våfflor och fattiga riddare. Ja crêpes och galetter också. Vanlig pannkaka äter jag gärna med sylt och keso. Morotspannkaka med fördel tillsammans med en fräsch sallad med tomat och gurka.

2. Leverbiffar. Har bara ätit någon enstaka gång i mitt liv. Som vegobarn kom jag undan dem med blotta förskräckelsen och när jag sedan som halvvuxen smakade blev jag förvånad över hur gott det var. Första tuggan. Sen var det inte så gott. Håller med Ika.

3. Selleri. Min mormor (jag trodde länge att boven i dramat var min egen mor, men icke – mormor var den hemska) serverade mig stekt rotselleri som barn. Inte en gång, utan många gånger. Jag tycker inte om selleri sen dess. Inte alls.

4. Mandelflarn. Herregud det är väl inget fel på mandelflarn?

5. Soppa. Nej inte är jag heller någon soppmänniska men det finns en god rotsakssoppa i Lisens soppor som jag tycker om. Sen kan det väl slinka ner något. Som spenatsoppa idag till exempel. Det hade inte Blom gillat.

Mina äckligheter:

1. Lakrits. Man ska vara svart på utsidan (kläder) inte insidan. Dessutom smakar det äckligt. Allt som påminner om lakrits är också äckligt. Viol, anis etc.

2. Musslor. Nej nej nej. Därav orsaken till att jag så sällan äter skaldjur. Oftast kommer liksom musslor med på ett hörn i såna rätter och jag gillart inte. Smakar otäckt hav och jord. Snuskigt och smutsigt. Blä.

3. Blodpudding. Vegobarn. Jag säger bara det. Har nästan kräkts när jag försökt äta blodpudding. Dessutom med mammas berättelse om den lilla kalven hon hade, med betoning på hade, innan de åt blodpudding till middag.

4. Lutfisk. Kräkäckligt och smakar dessutom ingenting. Ger bara ett distinkt och långvarigt illamående som effekt. Say no more.

5. Mamma Scans köttbullar. Nej jag vet inte. De bara står mig upp i halsen. Hellre fiskpinnar än köttbullar!

Jag skickar en frivillig utmaning vidare till barndomsbästisen, svägerskan och kära sambon.

…före stormen.

Nu ska vi strax packa ihop oss och så sakteliga bege oss hemåt Sverige igen. I och med det är det definitivt slut på sötebrödsdagarna. Tre saker ska realiseras den här veckan som jag mest gått och tänkt på men inte gjort något.

1. Uppsatsen. Delinlämning på fredag. Hepp! Jag borde skrivit och skrivit. Istället har jag eh… tänkt.

2. Jympapasset. Inga ursäkter. Jag SKA köra nya passet på lördag. Det är lite kvar att fila på…

3. En annan sak som också måste vara klar innan veckan är över.

Om jag inte svarar på sms, inte bloggar och inte är på msn så vet ni varför.

Jag läser i bladet.

”Fullt krig mot Hamas”. Återigen dödar de folk med vett och vilje.

1500 människor döda i kolera i Zimbabwe. 30 000 människor har insjuknat.

Jag blir så arg att det inte finns gränser. Jag blir så ledsen att tårarna inte räcker till. Det blir så tungt att jag inte mäktar med. Så jag sänker blicken från det stora perspektivet och fokuserar på det lilla.

Eftersom vänner och familj ändå har det ganska så bra och inte riktigt fyller mitt behov av mindre orosmoment, oroar jag mig för Marcus Birros ofödda barn. Han och hans Jonna har förlorat två små skrutt. Nu är de i vecka 33. Jag försöker räkna på fingrarna och förstå. Hur långt är det gånget? När är leverans? När kan jag sluta oroa mig för Marcus skrutt och kanske fokusera på något globalt större? Om jag orkar. Kanske hittar jag ett annat ofött barn att oroa mig för.

Det är på något konstigt vis en lättare oro att bära.