Ett undantag

Är näst intill allergisk mot litterära enkäter av olika slag och har bojkottat dem nästan totalt på boktoka. Men nu fick jag se en som faktiskt var lite rolig. Jag vägrar på boktoka men hey! jag har ju en blogg till.

Låt bli att läs om du blir irro, men jag fick bara sån lust att göra den. Och om du tycker det var kul – gört själv!

Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla.

Är du man eller kvinna?
Kalla mig prinsessa

 

Beskriv dig själv
Rövarbruden

 

Hur mår du?

Allt är bara bra, tack

 

Beskriv stället du bor på
Mina drömmars stad

 

Vart skulle du vilja resa?

En plats i solen

 

Beskriv din bästa vän

Kvinna i grönt

 

Vilken är din favoritfärg?

Svart som natten

 

Hurdant väder är det just nu?

En vacker dag…

 

Vilken är din favoritårstid?

Nattens årstid

 

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?

Människor det varit synd om

 

Vad betyder livet för dig?

En smula dröm, en smula kärlek

 

Hurdant är ditt parförhållande?

En långvarig förlovning

 

Vad är du rädd för?

Vålnader

 

Dagens aforism

Himlen är en plats på jorden

 

Vilket råd skulle du vilja ge?

Tillsammans är man mindre ensam

 

Hur skulle du vilja dö?

När ingen ser

 

Ditt motto

Vendetta

Maraton

Hej allihopa.

*suck* Jag är hemma från jobbet igen. Viruset i halsen har tagit stryptag och vägrar ge sig. Det muterar hela tiden, byter sida, byter variant. Allt för att hänga sig kvar så länge som möjligt. Det tycker uppenbarligen löjligt mycket om mig.

Jag gör å min sida allt jag kan för att ignorera det. Idag till exempel tog jag med det på promenad. Jag låtsades att det var för att köpa semlor men lurade in det på vårdcentralen också. Där killade de och stack. Och sa sen att det inte finns någon biljett för avgång idag utan att det är stand-by som gäller. Jag vet alltså inte när det behagar ge sig av. Nu är det de två v:na som gäller: Vänta och vila.

Så jag väntar och vilar.

Väntar och vilar.

Under tiden roar jag mig så smått också. När inte febern blir för påträngande. Jag klipprar lite på datorn till exempel. Chattar med olika trevliga människor på olika trevliga sätt. Äter glass (det blir mycket glass när man har ont i halsen så här länge – jag skyller på det), men idag ska jag få en semla. Jag fick ju ingen igår.

Jag läser också. Just nu Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist, men den är obehaglig och lockar inte riktigt. Jag tror dessutom att mitt virus stimuleras av bokens innehåll. Den tycker att det är riktigt spännande och det är jag inte beredd att ge den. Ska den vara kvar ska den inte ha kul i alla fall!

Så istället för att läsa tittar jag på 24 säsong 2. I går klämde jag 9 (nio!) avsnitt och jag har tolv avsnitt som jag kan roa mig med idag. Så det är bara att sätta igång. 24-maraton. Sämre kan man ha det. Men mycket mycket bättre också.

Nu mot soffan och 24. Ska se om jag inte kan vara lite husmoderlig och dra igång en stickning också. Och så ska jag googla efter biljetter åt mitt virus. Långt bort ska det få åka.

I exil

Jaja, exil, celibat eller vad f-n det nu heter. Jag sitter hur som helst hemma och går inte ut. Efter tre veckors ont i halsen är jag fruktansvärt trött på att vara så där lite-grann-sjuk-men-tillräckligt-för-att-inte-kunna-träna. Så nu är det lugn hemmadag som gäller. Är det inte borta på söndag kväll är det nytt besök hos fröken doktorn som gäller. För nu får det vara nog!

Annars utspelas här följande scenarion:

Plats: soffan
Medverkande: Loveina
Rekvisita: Bok, filt, täcke, kopp te och godis.
Aktivitet: Total stiltje, möjligtvis vänds en sida i boken.

Plats: Köksbordet
Medverkande: Loveina
Interaktivt: Ika och Blom
Attribut: Dator modell bärbar, programvara Internet Explorer och MSN.
Aktivitet: Stillasittande och tyst konversation med mycket skratt. Interaktivt skratt.

Och tillbaka till soffan. Inte ännu men lite senare.

Annars har jag läst ut en fruktansvärt bra deckare. Till skogs av Tana French, recension på Boktoka kommer inom kort och då lägger jag länk här.

Och vårens baspass är klart. Musiken vald och mixad, rörelserna satta. Jag läääängtar efter att få jympa igen. Dessutom har jag fått värsta hedersuppdraget för Friskis nästa helg och det tänker jag utföra hur som helst. Det finns ju alvedon. Men helst vill jag bli frisk och hinna träna lite innan dess. Söndag om en vecka alltså. Hade det varit tidigare i mitt liv så hade jag tänkt att ”det är väl klart att jag är frisk till om en vecka! Jag har ju bara lite ont i halsen.” Men nu har jag haft bara lite ont i halsen i tre hela veckor och att jag ska vara frisk om en vecka är inte längre någon självklarhet.

Och jag som längtar så efter att få jympa, köra nya passet och bara få vara frisk! Wish me good luck. För nu jävlar ska här blis frisk.

Ynglar av sig!

Nu är det mitt-i-nattinen och humöret är bättre, nästan på topp.

Kåkkilanan verkar gott.

Och jag har en världsnyhet! Loveina lanserar äntligen sin bokblogg! Där ligger redan nu alla recensioner från 2007 och 2008 uppe. Du kan söka, du kan läsa, du kan allt.

Det är tänkt att vara en recensionsblogg, där jag recenserar. Mina åsikter om annat håller jag här. Tror jag. Framtiden får utvisa.

Påpeka gärna stavfel eller annat slarv. Lämna gärna kommentarer. Gå genast dit!

http://boktoka.wordpress.com

Surrealistiskt

Jag har ont i ryggen. Två veckor har ryggen bråkat och dragit ner i benet. Inte alls skönt. Ibland riktigt oskönt att sitta, oftast väldigt oskönt att stå länge. I längden. Och i benet. Det blir lite jobbigt på jobbet. Och även hemma för bloggandet.

 Igår tog jag mig i kragen och löste två saker och fick en tredje i knät. Men en sak i taget och ryggen först. Jag bokade alltså en tid hos min styvmors kiropraktor och fick en tid redan idag. Således gick jag dit idag.

En stor bullrig karl möter mig och försöker verkligen skrämma skiten ur mig det första han gör, men se den lätta gick jag inte på. Han sa har du varit hos en kiropraktor förut. Aldrig sa jag. Då är du förstås skitskraj sa han. Ja sa jag. HÄRLIGT!!! vrålade han och kastade euforiskt ut med armarna som en björn på bakbenen. DÅ SÄTTER VI IGÅNG!

Så satte vi igång. Och alla som varit hos en kiropraktor vet att de knäcker en. Både här och där. Nacken (ursäkta jag har ont i ländryggen) och hela vägen ner, men inte i ländryggen där jag har ont. Det kanske är svårt att komma åt vad vet jag. Han skyllde på att jag egentligen inte har problemet i ländryggen utan symptomen. Det kanske jag tror vad jag vill om.

Sen (egentligen lite innan också men det är lättare att berätta om samma sak på ett stället) kom de filosofiska aspekterna. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men inte detta. Jag förväntade mig nog kotknäckande och förmaningar av sjukgymnast-typ. ”Tänk på att hålla dig rak, inte snedbelasta etc etc”.

Icke sa Nicke! Istället fick jag dessa ordinationer: (läs och häpna)

• som jympaledare måste jag tänka på att hitta rytmen, och tänka på varför jag gör en rörelse och sedan göra den just därför. Inte bara göra den. Jympaledare gör för mycket utan att tänka och då jobbar inte kroppen på rätt sätt. Redan här blev det flummigt. Snacka om idrottsfilosofi. Jag tycker att min taktkänsla är helt ok men det var nog inte det han pratade om. Tror jag.
• Jag måste komma i kontakt med min bäckenbotten. Och det ska jag göra genom att:
• Djupandas. Jag har ping-pong-lunga enligt min käre kiropraktor, dvs jag andas bara högt högt upp och således mycket korta andetag.

Summa kardemumma so far: Jag ska djupandas för att komma åt bäckenbotten och då löser det sig med ryggen. Och så måste jag hitta rytmen. Han gav en liknelse. ”Tänk dig en tysk officer och Bob Marley hög på hasch och hur de går. Väsenskilt eller hur? Vem av dem tror du får problem med ryggen?” Jag ska alltså gå som Bobban. Då blir nog pappsen glad, han som är reggaemusiker och allt.

Min kiropraktor tyckte också att jag skulle gå ut och dansa och bli full. Då skulle jag bli bra i ryggen. Jag vet inte om jag kan säga att jag älskar han ordinationer men onekligen är de livsbejakande i alla fall!

Och mitt i allt detta absurda så kan jag bara konstatera att jag har hört detta förut. Min sjukgymnast jag gick till för år sedan pekade också åt bäckenbotten, och andningen pratade jag och Rakel om i våras när jag mådde så dåligt. Det där med rytmen är svårare men jag tror att jag förstår vad han menar och där vet jag också att jag har problem. Inte med rytmen i sig men med att få hela kroppen att arbeta tillsammans.

Detta om min kiro. Jag ska nu djupandas, spänna bäckenbotten och dansa och dricka sprit. Tillbaka om en vecka för ny knäckning och kontroll av djupandning och promillehalt.

Sen har jag blivit tillfrågad om jag vill bli fadder åt en grupp av nästa kull basledare på friskis. Värsta förtroendeuppdraget ser jag det som. Jag är ärad och tackade så klart ja. I morgon drar det igång.

Nu ska jag spela lite bubblor. Det är som en drog.

ps läser nu Mons Kallentofts Midvinterblod och gillar. Vill läsa mer och längtar till nästa tunnelbaneresa.

Mot Göteborg!

Jag jobbar ju med böcker och årets stora svenska branschhappening är mässan Bok & Bibliotek i Göteborg som går av stapeln från i morgon torsdag till och med söndag. Torsdag och fredag förmiddag är branschdagar och då är det meningen att bara branschfolk ska vara där. Tjena mittbena. Våra kära internethandlare vill så gärna sälja böcker att de delar ut biljetter till höger och vänster och så var allmänheten inne långt innan det var tänkt och det går inte att jobba. Så var det åtminstone i fjol och året dessförinnan.

Så om ni undrar var jag är så behöver ni inte längre fundera. Kanske kan jag komma åt en dator där borta och blogga lite men det är inte så troligt. Dagarna består mest av jobb och sen skyndar man sig till hotellet för att vaska av sig det värsta, sen ska det ätas och sen måste alla till Park som är vattenhålet som gäller de där dagarna.

I år ska jag för första gången bevista en mässmiddag och det är Albert Bonniers förlag i samarbete med Bonnier Carlsen som bjudit in mig. Det ska bli roligt och spännande att se hur en sådan tillställning kan vara. Annars ska jag träffa en hel del av de förlag som jag samarbetar med dagligdags.

Tills nästa gång – Adios!

Och läs en bok vetja!

Noble suger

Jag är nu väldigt glad och samtidigt jäkligt irriterad. Har precis läst ut Bokcirkeln av Elizabeth Noble som onekligen kvalar till kategorin ”värsta sämsta skitbok jag läst”. Helt seriöst bland det minst kvalitativa litterära alster som korsat min väg.

För det första är det rent språkligt en väldigt illa skriven roman. Jag tror inte att en översättare varken kunnat rädda eller förstöra en text av den här kalibern. Bildspråket suger och dialogerna är riktigt patetiska. Dessutom är det helt fascinerande att en författare på 500 sidor inte lyckas med att få mig, en helt normalintelligent men rätt beläst läsare, att inte kunna skilja på de fem huvudpersonerna. De går liksom in i varandra och jag slutade snabbt att bry mig. Det var ingen idé. När jag nu skulle skriva recensionen var jag tvungen att läsa på baksidan av boken för att se hur många kvinnor det egentligen handlade om. Talande.

För det andra är hela boken en läskig och äcklig moralpredikan, där den perfekta kvinnan är hemma med sina barn, är vacker, smal och inser att hon borde uppskatta Alkemisten. Hon ogillar dessutom abort oavsett moderns situation, beskyller även den andra kvinnan vid mannens otrohet, och anser att modern musik vid begravningar är ett uttryck för dålig smak och bör bekämpas. Kort sagt en stor mängd skitsnack och en kultur som är mig så främmande att bokens karaktärer liknar Barbiedockor. En av karaktärerna beskrivs som lite rundare och det visar sig mot slutet att hennes övervikt består av – hör och häpna – hela tre kilo! Den trebarnsmor hon jämförs med har bröst man kan servera gelé på, en häck man kan parkera en cykel i (euw!!!) och en mage som det går att studsa frysta ärtor mot. Vem skulle för det första komma på en sån idiotisk idé? Och för det andra – hur kan det vara idealet. Kvinnan i det här fallet har tre barn varav ett tvillingpar. Vilket universum kommer hon ifrån som tycks se ut som Victoria Beckham ändå?

Och det värsta av allt. Hon skriver en bok om en bokcirkel. Vem kan tänkas intressera sig för en dylik roman? Jo, kanske kvinnor som är intresserade av att läsa. Om denna läsecirkel då namnger och diskuterar 12 olika autentiska romaner, är inte lite tanken då att läsaren ska kunna bli lite sugen på att läsa åtminstone någon av dem? Jag skulle åtminstone ha det som min mission om jag skrev en roman om en läsecirkel. Vet ni vad högt ärade Noble gör, och inte mindre än vid två tillfällen? Hon avslöjar hela lösningen på bokens gåta. ”Inte anade jag att det var modern som mördade honom” typ. Det är ta mig 17 dödsstraff på detta! Jag blir så arg att jag kokar. Jag var faktiskt lite sugen på att läsa en av böckerna hon dödade. Men inte nu längre. Nu vet jag ju att det var modern och det kommer jag inte kunna släppa. Inte på länge i alla fall.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska läsa. Något bra hoppas jag på. Och om du vill ha ett boktips – ta vad som helst utom den här och jag önskar dig trevlig läsning. Allt är liksom relativt.

Nog med onda tankar för ikväll. På återhörande.

Snodd ost

Idag läste jag färdigt Drömmaren och sorgen av Eva-Marie Liffner. Jag tänker egentligen inte säga så mycket om den här och nu eftersom vi ska diskutera den på läsecirkeln om en dryg vecka. Men det var en säregen känsla i den, och när jag precis läst ut den så somnade jag och sov middag ett par timmar. Och inser när jag vaknar att jag drömt i samma känsla som det var i boken. Det var lite intressant. Och för er som läste mitt tidigare inlägg om min läsning av Imago, en tidigare roman av Liffner, så kan jag lugna er med att säga att ja, jag hängde med lite bättre i den här.

Så till snodd ost. Fick häromdagen ett paket med lite böcker från ett av de förlag jag köper in böcker från. Däribland fanns Vem snodde osten? av Spencer Johnson. Jag började läsa den på vägen hem och läste ut den senare samma kväll innan sänggåendet.

Vem snodde osten? är en bok om hur man tacklar förändringar. Genom nästan övertydliga liknelser visar författaren på olika sätt att hantera ovälkomna förändringar och det var lite som ett slag i ansiktet. Som ett uppvaknande. Eller som ord satta på en känsla man haft. Och jag insåg att mitt sätt att hantera de ovälkomna förändringar som varit i mitt liv senaste tiden, inte är särskilt fruktbart eller bra för mig själv. Och att jag måste göra något åt det. Det kändes bra. Och som ännu en spark i baken.

Bokens innehåll kanske kan låta banalt. Att det är så övertydligt att ett barn inte kan missa poängen. Men ibland är det bra eller till och med nödvändigt att få ett pekande finger på saker man egentligen vet om sig själv. Det går liksom inte att blunda då. Inte just då i alla fall. Men man kanske börjar kisa igen efter ett tag och då är det väl dags att läsa om den.

Jag kan varmt rekommendera den i alla fall. Om du känner att du behöver enkel men kraftfull läsning om att hantera förändringar. Den är väldigt träffande och jag tror att de flesta känner igen sig på något vis.

Budgivaronsdag

Apropå att jag igår skrev att jag skulle berätta om att jag kände mig som en tant i måndags. Kom på att det inte var så himla kul egentligen. Mest tragiskt liksom. Att jag blir äldre och nu på riktigt är en sån där tant som tycker att hon är ung och hipp men som bara ser ut som precis vem som helst, och är precis ingen. Eller ser töntig ut. Så vi skippar det.

Jag har nu börjat läsa Eva-Marie Liffners Drömmaren och sorgen, och den är bra. Jag läste hennes Imago och den gav mig känslan av att läsa något riktigt riktigt bra, men som jag liksom aldrig fick riktigt grepp om. Jag fick inte ihop trådarna. Jag hajade helt enkelt inte. Denna bok har jag ju ännu inte kommit så långt i, så jag vet inte om jag kommer att förstå sammanhangen, men denna bok känns inte riktigt lika litterär som Imago. På gott och på ont. Men jag ser mycket fram emot min fortsatta läsning.

Annars så är budgivningen i full gång. De stackarna har budat på min lägenhet i snart tolv timmar och jag avundas dem verkligen inte. Jag tackar min lyckliga stjärna för att min egen budgivning var kort och smärtfri. På ett par timmar var den över. Och kanske just därför kändes det väldigt overkligt när jag plötsligt vann budgivningen och stod där med lägenhet. Nu är det någon annan som våndas.

Jag är ju som sagt ensam hemma. Sov med lampan tänd fram till klockan tre, inte för att jag är mörkrädd utan för att jag, om det är skumt i rummet, vaknar och ser saker. Är jag då ensam så är det ingen som stoppar mig, och då kan jag arbeta mig upp till rädsla som heter duga. I natt såg jag en liten råtta som sprang i bokhyllan och något annat oknytt, så då tände jag efter det. Förstår ni hur det är? Just nu är det väldigt mycket djur som springer i min bokhylla. Förra veckan frågade sambon vad jag egentligen trodde att jag såg. Kanske igelkottar svarade jag, för jag kände mig lite dum. Och jag var inte helt vaken för jag minns att jag sekunden innan tänkte att vad dum jag är, inte kan jag ha sett en igelkott i bokhyllan – jag städade ju ur bokhyllan inför visningen! Inte helt vaken, eller?

Ett par timmar nu till läggdags, och lampan får nog vara på.