Min mormor var enligt utsago en hejare på att baka pepparkakor. Eller man kanske ska kalla henne nitisk pedant när det kommer till pepparkakor. Efter att jag läst Att föda ett barn av Kristina Sandberg förstår jag tiden som min mormor var ung i lite bättre. Jag förstår att det var väldigt viktigt att vara duktig på att baka perfekt och jag är innerligt glad att jag lever nu och inte då.
Jag skulle nämligen baka pepparkakor ikväll och degen var ju inte alls så lätt att hantera som det verkade. Jag gjorde glatt ett gäng hästar men när de skulle skutta över till plåten blev de liksom dragspelshästar istället, om ens det. Ofta förlorade de både huvud och rumpa.
Istället gjorde jag det enda rätta i mitt tycke och försökte producera rombformade pepparkakor. Även detta var tydligen över min förmåga. Resultatet blev något som måste vara norra Europas fulaste pepparkakor. Men jag tänker som så, att det blir sak samma så fort de hamnat i munnen i alla fall, och nog har de bra form att placera mögelost på? Notera även den enda hästen som överlevde skuttet.
Hi hi, du är för go!!
De ser ut att smaka mycket gott tycker jag.