Vad söta kids kan vara. Idag när jag promenerade till tunnelbanan kom det en liten kille springanda bakom mig. Han springer länge och väl och precis (och nu menar jag PRECIS) när han kommer upp jämsides med mig så slutar han springa och börjar gå. Han går med långa steg och snabbt den lille rackaren, som var typ en meter hög med en stor keps som täckte det mesta i ansiktsväg, så resultatet blir att han går precis jämsides med mig och håller samma takt. Kanske 70 cm till vänster om mig. I övrigt är gångvägen nästintill helt tom både framåt och bakåt.
Jag tror inte att han ens märkte att jag gick där också. Eller så har han inte fått det inlärda beteendet ännu att man inte springer ikapp en människa för att sedan gå jämsides med denna, om man inte känner personen ifråga förstås. Men han gick där med sin keps och ryggsäck, målmedvetet och fort. Blicken i backen och inte en blick mot mig. Jag var osynlig, eller hade han noll koll på de sociala reglerna om personliga sfärer och etikettsbrott. Ganska befriande!
När vi hade gått jämsides kanske i 20 meter började han springa igen. Det var nästan lite tomt på min vänstra sida efter det.
