Världens bästa sommarpratare!!!
Hon vill helst inte synas eller ta någon plats, men hon skulle få hur mycket plats hon ville, om hon bara ville. Lyssna på henne däremot får man tydligen göra. Gör det!
Kommer att tänka på att för att vara modig måste man också vara lite rädd. Den här tjejen är jätterädd. Och jättejättemodig.
Idag var det så roligt på passet att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Först så mycket folk! Å så mycket folk! Fast det var fint väder utomhus också.
Sen kom en hel kavalkad av människor jag håller kära: mina kära kära stammisar från norrort, fröken spinning med herr gym, syster yster, baskollegan R, jobbkollegan S och en massa andra välbekanta ansikten som jag inte kan namnen på.
Och sen körde vi. Jäklar vad vi svettades. Vid ett tillfälle i styrkan tittade jag upp och kikade mot fönstret och jag lovar – det låg en fuktig dimma över hallen, och nej det var inte mina glasögon, jag hade bruna linser dagen till ära. Så det svettades rejält.
Värsta bästa jympagänget.
Så när vi håller på att stretcha berättar jag om mina våndor att hitta en ny bra sistalåt, vilket inte är så lätt eftersom jag tycker att den jag har nu är outstanding. Så jag berättade att min sambo säger att jag måste byta ut den, och står ni verkligen ut med den en termin till? Ja säger några, nej säger en manlig röst någonstans.
Sen kommer frågan: Vad heter han? Och jag var så inne på låten att jag svarar E-type. Nej, säger hon, sambon. Jag tror aldrig att det har skrattats så mycket på något av mina pass förut. Och det dröjer nog länge till nästa gång det skrattas mer än så här. Och sen gjorde jag misstaget att trassla in mig. När man trampar i skit ska man stå stilla. Det gjorde inte jag. Men motionärerna hade nog roligt tror jag.
Och ja, de fick veta vad sambon heter egentligen.
Jag bävar inför att byta pass. Vill inte, vill inte, vill inte. Även fast jag tycker att jag har riktiga toppenlåtar på gång…
Sandra gjorde ett fint personlighetstest på sin blogg, som Ika genast också testade. Det var hyfsat seriöst med en beskrivning om hur man är och förslag på yrken. Jag kan till exempel bli rallyförare eller jobba med datasupport. Båda alternativen känns riktigt riktigt lockande. För rallyföreriet behöver jag bara skaffa körkort så är saken biff. Vad gäller datasupport så kan jag redan de viktigaste hjälpfraserna: ”Har du kontrollerat att alla sladdar sitter i ordentligt?” och ”Prova att starta om datorn”.
Här kommer dock ett riktigt användbart personligthetstest:
VEM ÄR DU I MUMINDALEN?
Resultat:
Du er Snorken! Du er glad i å eksperimentere og oppfinne ting, selv om det betyr at du må jobbe alene hele vinteren mens alle andre sover!
Jag vet inte vad jag hade trott. Kanske en hattifnatt eller Filifjonkan… Förbli icke i ovisshet – gör testet du också!
förföljer mig!!!
Läste någonstans i någon tidning för inte så länge sedan några åldersjämförelser, mellan olika kändisar som utstrålar väldigt olika ålder. Till exempel Maud Olofsson och Madonna som visst ska vara lika gamla. Lite skojigt tänkte jag och har väl, liksom väldigt många andra, påtalat detta faktum för någon i min närhet.
Efter det har jag läst reflektioner kring Maud och Madonna på diverse bloggar. Min sambo berättade idag att han var ofrivilligt vittne till en tjej som berättade detta faktum för sin pojkvän som förövrigt dissade Madonna grovt. Sedan slog jag upp min toalettbok 9 1/2 av Annika Lantz och gissa vad hon skriver där. Jo just det! Boken kom ut 2006 så Annika var i alla fall långt före mig. Likförbannat känns det som att Maud och Madonna förföljer mig.
Apropå åldersjämförelser så kom jag att tänka på Fredagstanten som jag träffade för någon månad sedan och älskade här på bloggen. Jag skrev att jag ville vara som hon när jag är 72. Ett tag efter det inser jag att min moster och morbror, eller framför allt morbror H är bara något år yngre än Fredagstanten och jäklar så mycket vitalare. När jag tänker på det är inte min Fredagstant så himla pigg och fantastisk ändå.
Allt är liksom relativt.
Klockan är 21.17, solen lyser alldeles underbart utanför fönstret. Som gjort för en härlig kväll på balkongen. Men jag tänkte gå och lägga mig.
Jag är så trött att jag dör och så har det varit konstant i två veckor nu, så jag tänkte försöka ge helgen en god start genom att sova många timmar redan natten mot fredag.
Jag vill ju inte ha ännu en blåslagen hand denna helg.
Nu natti natti. Vi ses i ett annat liv. Jag menar en annan vecka.
Jag äter chokladx3glass. Chokladglass, med chokladflarn och chokladsås. Det finns ingen bättre glass faktiskt. Men oj kolla! Ett litet litet stråk av vanilj! Måste vara ett konstruktionsfel.
Idag har jag kämpat hela dagen mot min starka impuls att rymma. Jag ville rymma tillsammans med en picknickkorg innehållandes gott och blandat, tex en flaska rosé. Sällskap hade varit bonus, men inget måste. Sällskap i form av bok hade varit ett måste.
Jag har också jympat. Min basjympabästis T körde sitt pass och alla faddringarna plus jag var där. Även mams och minsta syster jympade för glatta livet. Det var kul värre. Att jympa alltså. Sen åt T och jag thai. Det var gott.
Väl hemma ser jag att vår inneboende både har diskat mastodontdisken och handlat frukostmat. Är det inte exemplariskt!!!? Fortsätter det så här får han bo här hur länge han vill.
Sen tänker jag på Blom, att hon är långt borta, att klockan snart är fyra på morgonen där borta. Och då tänker jag med värme och en liten klump i halsen att
NU SOVER HON.
Det finns behov och så finns det begär. Och så finns det saker man har i mängder för att man begär dem, och så finns det saker man har i mängder fast man inte behöver dem. Antagligen på grund av dåligt minne.
Dåligt minne verkar vi ha gott om i mitt hushåll, för i vårt ack så trångbodda skafferi härbärgeras numera inte mindre än två oöppnade och ett öppnat paket rågflingor. Jag hoppas innerligen att det beror på sambons dåliga minne och inte hans begär efter rågflingor. För behov av dryga två paket rågflingor hoppas jag att han inte har.
På samma sätt bor även två oöppnade och ett öppnat paket idealmakaroner i vårt skafferi. Här kan jag inte skylla ifrån mig. Jag blir helt enkelt så orolig att det inte ska finnas idealmakaroner när jag vill stuva dylika att jag måste köpa ett paket till för säkerhets skull. Inte hyser jag begär. Icke heller har jag behov. På samma vis har vi nu flera års förbrukning av kanel.
Men det är ändå inte lika illa som hemma hos min vän K. Hon berättade för mig att hon redan för ett halvår sedan hade hela tre burkar bakpulver hemma. Och nu vet de allra flesta att just bakpulver är inte något som har så hög omsättningshastighet i de flesta moderna hem. Så mycket sockerkaka och rulltårta bakas inte nu för tiden. Min kära vän K försökte medvetet baka saker med bakpulver för inte kan man låta en burk för 8.90 kronor bara förfaras? För att inte tala om två. Eller tre.
Senast jag frågade hade hon fem burkar. Men hur i all sin dar kom det sig frågade jag uppbragt. Det skulle ju förbrukas och inte införskaffas! Inte kunde hon väl ha glömt sina tre burkar hemma och köpt två till. För säkerhets skull?! Så var det nu inte tack och lov. Hon hade fått dem av släkt av olika anledningar som flytt och så, men jag kan inte sluta le när jag tänker på fem burkar bakpulver och en innehaverska som desperat bakar och bakar. Och kanske överdoserar, vad vet jag?
Skjortor är något min sambo har mycket av. Inte blir de färre heller. Samtidigt som garderoben inte blir större. Det är ett problem. Inte alltför sällan hänger det skjortor lite överallt. Inte har min käre sambo behov av alla dessa skjortor, men BEGÄR. Och då är min mun på väg att öppnas och säga något i stil med ”du får väl kasta lite skjortor om du inte får plats”. Så där liksom vuxet och snusförnuftigt. Sen kniper jag snabbt käft för jag kommer att tänka på mina böcker som växer i travar, i snabbt tempo utan att bry sig det minsta om bokhyllans och rummets begränsningar.
Och nej, jag har inte läst alla böcker jag har. Och nej, jag har egentligen inte plats för fler. Och ja, jag har typ ett decenniums läsning på lut redan. Och ja. Det kommer att komma hem flera. I morgon, nästa vecka, nästa månad. Ty jag hyser BEGÄR. Stort fett begär efter böcker, böcker och böcker. Och böcker om böcker. Det tar inte slut. Utgivningen sinar inte, så icke heller mitt begär. Kanske har jag inte så stort behov, liksom sambon och skjortorna, men begäret är desto större.
Det är min last. Resten skyller jag på mitt dåliga minne.
 | Nina på Äntligen synsk! |
 | loveina på Äntligen synsk! |
| loveina på Blå skor |
 | valpflickan på Äntligen synsk! |
| valpflickan på Blå skor |
