Tjillevipp

Jag är vad min sambo och jag brukar kalla postjympatrött. Dvs man är grymt trött i både kropp och själ efter att ha tränat. Det enda rätta är oftast att sluta kämpa emot och gå och lägga sig och sova, vad klockan än månde vara. De som säger att man blir så pigg av att träna kan skita på sig. Veckor när jag kör fyra pass så är jag garanterat postjympatrött tre av dessa kvällar. Då sover jag tidigt. Då får jag inget annat vettigt gjort.

Jag måste sluta träna.

Men. Jag skulle berätta om midsommar. Vi bestämde oss sent för att åka till paps med fru B. Tack och lov hade de bestämt sig för att vara hemma över midsommar. Annars hade vi stått där på pendeltågsstationen i Bålsta och fått se oss i månen efter skjuts till huset. Fru B är förvisso oftast hemma men paps flyger och far så mycket att man aldrig vet var han här. Rena rama turen alltså att han var hemma.

Och tur att vi var välkomna dit. Nära att åka och ett hus utan slut. Det är så lyxigt där. Nu vill jag att du först skummar listan nedan, sedan blundar och tänker dig dessa saker. De här beståndsdelarna fanns:

• pool med 28-gradigt vatten och inga barn
• solstolar med tillhörande dynor och sol
• något kallt gott att dricka, öl eller kola efter kynne
• högtalare diskret utplacerade med ljum reggae på lagom volym.

Det är nu du ska blunda och tänka dig detta en liten stund.

Så finemangsigt var det alltså. Och då har jag inte nämnt den stora fina gräsmattan, dammen med fullvuxna karpar och massor med guldfiskar i olika storlekar, de största femton cm. De största karparna 50 cm. Minst. Odlingar, rabarber, två mysiga katter och det trevliga sällskapet (paps och fru B) inte minst.

Och då har jag inte nämnt huset. Diskret och trivsamt inrett. Särskilt vardagsrummet är fint.

I detta paradis tillbringade vi alltså midsommaraftonen, med god traditionsenlig mat och dryck. Kunde inte vara bättre. Men inget gott som har något ont. Det fanns ett moment av grannar och femkamp som jag inte riktigt hade uppfattat tidigare. Plötsligt skulle vi gå till närmaste grannen vars yngsta dotter hade arrangerat femkamp.

Så vi gick till närmaste grannen. Och de var som de flesta är på midsommarafton vid elvasnåret på kvällen. Rätt apkalas. Eller åtminstone på god väg att bli. Och jag försökte le och prata om absolut ingenting men jag förstod, eller jag visste då varför jag inte vill bo på landet. Det är inte något fel på dessa människor, inte alls, men jag kan inte prata med dem! Jag finner ingen gemensam nämnare, jag finner ingenting. Lätt lätt ångest men också en lättnad: mitt beslut att bo i stan är rätt beslut för mig, de vänner jag väljer att umgås med är rätt vänner för mig.

Mitt i allt detta kom femkampen som en räddare i nöden. Föga anade jag då vad femkampen, snabbt omvandlad till sexkamp skulle innebära. Det skulle ritas (lätt!), gås tipspromenad (lätt!), irländsk fylla följt av ägg på sked (ÅNGEST!!! ända tills jag blev förbannad och fick det avklarat), gissas godisar i en burk (lätt!), kastas stövel (lätt!) och sist men inte minst, på klassiskt fångarna på fortetsätt eller vad det nu heter, letas nyckel i hink med äckel. Det momentet fick fru B göra eftersom hon trodde sig rädda sitt skinn genom att få mig att ta den irländska fyllan. Ni må tro att jag var nöjd när äckelmomentet kom.

Men å! Jag gillar ju inte sånt där. Sexkamp och sånt. Så när prisutdelning var avklarad och alkoholhalten steg bestämde jag och sambon oss för att gå hem och sova. Det var tur att vi gjorde det för när vi väl kom hem till huset var jag så trött att jag var arg. Kastade saker på sambon och fick be om ursäkt. Det är faktiskt inte okej.

Dagen efter var finemangsig den också. Sambon och jag försökte spela badminton tills fjäderbollen gick sönder. Sen badades det och solades. På kvällen åkte vi hem. Det var också skönt. En hel dag hemma i lägenheten innan jobbet tog över livet igen.

Men nu är det bara fyra dagar kvar till helg!