Tjillevipp

Vet inte vad jag ska säga.

Vet inte vad jag ska göra.

Vaknade med feber igen. Inte mycket men tillräckligt för att hela sängen skulle vara dyblöt på min sida. Fräscht. Not. Sen har jag varit en liten zombie hela dagen. Sovit flera timmar och bara varit ämlig.

Räkna upp tecken på pollenallergi är ni snälla. För jag börjar fundera. Minns att Blom brukar nämna lätt feber och nu har jag haft lätt feber av och till de senaste två månaderna tycker jag. Plus att jag känner mig orkeslös när jag jympar. Annars när man tränar brukar man ju kunna ge lite till, nästan hur trött man än är, men nu vägrar kroppen och jag har träningsvärk efter mitt eget pass. Det känns verkligen hur jobbigt kroppen tycker att det är. Jympa inte då, säger du då. Men vecka efter vecka? När jag dessutom oftast känner mig frisk annars. Förutom när jag har lätt feber då.

Men men. Allt är relativt. Och istället för att ämla mer har jag tänkt på saker som andra utsätts för som jag tycker verkar JÄTTEJOBBIGT.

Jag vill för mitt liv inte tvingas vara uppsökande säljare/vad de nu kallas för Greenpeace och liknande organisationer. Som glada små iglar dyker de upp från ingenstans när jag står med min roman och väntar på en kompis. ”Hej jag undrar om du vill rädda världen.” Vad fan svarar man på det. Men faktum är att jag orkar inte hela tiden beslås med dåligt samvete, så jag säger Nej tack och ler ända upp till öronen och läser vidare i boken.

Det verkar JÄTTEJOBBIGT att vara sån där Greenpeaceperson. Hur många ärliga och intresserade ja får de? Hur känns det att hela tiden spela på dåligt samvete och sen se folk få ännu mer dåligt samvete för att de inte vill/orkar. Tack och lov att jag inte måste utföra deras arbete.

Nästa punkt är hundägande igen. Hundar är bara till problem som det verkar. När det inte är promenader i storm och bortblåsta bajspåsar, så är det bristen på hundomsorg som ställer till det. En hund kan ju nämligen inte vara okissad och ensam hela långa dagen från morgon till kväll, det förstår till och med jag. Och därför finns det hunddagis. Men det är brist på hunddagis, och det är svårt att få plats på ett hunddagis nära där man bor. Särskilt om man väljer att låta sin hundkille ha kulorna kvar.

Precis som med barn blir det alltså en ohållbar ekvation då man ska resa över hela stan efter jobbet för att hinna till hunddagiset innan de stänger kl. 18. Svaret på den svåra ekvationen är dogwalker. Alltså någon som kommer hem till dig och rastar jycken. Och då svårigheterna att hitta en bra dogwalker. Men tack och lov säger jag att sambon är hundallergisk. Här kommer alltså ingen jycke in om nu någon skulle få hjärnsläpp.

Tråkigt väder idag. Kanske sova en stund till…