Tantvarning 1:
Tycker inte om valborg längre. Min bästa valborg var när jag flög till Glasgow på valborgskvällen för att hälsa på yngsta syster, tillsammans med mellansyster. Vi såg eldarna från planet när vi steg och det var jättefint. Det var ett bra avstånd.
Jag tycker inte om valborg för stöket. Det är tombola och tacky musik. Men framför allt är det skrikiga ungar som springer alldeles för nära elden och jag blir nervös och föräldrarna äter korv och dricker bärs någon helt annanstans. Och det är smällare till förbannelse. Tycker inte om valborg.
Körsång och Vintern rasat… tycker jag däremot om.
Tantvarning 2:
Tycker inte om studenttider längre. Jag förstår att de är glada och Sjung om studentens lyckliga dar. Men de dricker så mycket. Och de stojar och skränar och jag blir nervös. Jag blir nervös för att de ska göra illa sig på alkoholen och varandra. Att hjärtan ska krossas och att ett nej inte är ett nej. Att de ska ramla av flaken när de är berusade efter champagnefrukosten.
Sen får jag lite ångest å deras vägnar. Nu slipper de ut ur gymnasiet och ska börja ta ansvar för sitt liv. Ibland känns det inte som att de är riktigt beredda på det. Som att de fortsätter att tro att någon annan ska ta beslut och ta hand om dem. Nu är det riktiga livet här och egen lyckas smed är den som bankar på dörren. Jag får lite ångest å deras vägnar och önskar Lycka till.
Krampvarning 3:
Min tredje varning går till Alf Svensson och hans kristdemokrater. Nu är de på gång igen, men kanske något försiktigare än förra gången. I morgonens debattinlägg i DN agiterar Svensson med kompis för äktenskapets bevarande. Det HETEROSEXUELLA äktenskapets bevarande.
Tydligen anser 87% av svenska folket (enligt SIFO) att det borde vara en grundläggande rättighet för barn att få växa upp i en naturlig familj. Detta ”naturlig” gissar jag ska betyda heterosexuell. Jag är mycket nyfiken på i vilket sammanhang frågan ställdes och vilka de andra svarsalternativen var. Jag tycker personligen att det borde vara en rättighet att få växa upp med både manliga och kvinnliga förebilder i sin omgivning. Att man som ensamstående förälder ansvarar för att barnet får en förebild av motsatt kön om inte den andra föräldern finns tillgänglig. Eller att homosexuella par ser till att det finns en förebild av motsatt kön i nära relation till barnet. Sen om familjekonstellationen anses ”naturlig” tycker jag är ovidkommande. Huvudsakligen att det är en harmonisk och trygg uppväxtmiljö.
Och appropå trygg och harmonisk uppväxtmiljö så tycker också Svensson och hans kompis att äktenskapet inte bara måste bevaras mot homosexualiteten, utan även mot skilsmässorna. Att skilja sig är, om man läser genom raderna i debattartikeln, att inte ha försökt tillräckligt. Barn mår tydligen bäst av att leva med två föräldrar som inte vill leva med varandra.
Jag tror inte att det gamla goda äktenskapet som räckte från 20-årsåldern till döden, var särskilt lyckligt. Jag tror att gubbarna bedrog och att gummorna drack likör i sin olyckliga ensamhet framför diskbaljan. Ekvationen är enkel. En skilsmässa leder till lyckligare föräldrar och lyckligare barn. Om det behövs en skilsmässa naturligtvis. Det bästa är naturligtvis att föräldrarna är lyckliga tillsammans i sin relation, men är man inte det så är skilda vägar bättre. Tro mig. Jag är skilsmässobarn två gånger om. Den andra skilsmässan som var den enda jag egentligen upplevde, var det bästa som kunde hända.
Och svenska folket skiljer sig för sin egen och barnens lyckas skull. Så var Alf Svensson gör är att kasta än mer dåligt samvete och skit i ansiktet på de föräldrar som faktiskt tagit tag i sin livssituation och förändrat sitt liv till det bättre. Ekonomi behöver inte betyda allt. Ibland är lyckan en egen lägenhet och ett nytt liv.
Nej, jag blir outsinligt arg på Alf och hans gubbar. Bloggandet skulle kunna fortsätta i evighet men jag stannar här. Läs gärna Alfs artikel själv.
