Ledde pass på Kungsholmen idag och hörde en diskussion i omklädningsrummet som gjorde mig lätt upprörd. Två damer med snygga brännor från franska rivieran respektive ultratan deluxe diskuterade friluftsliv när de tuperade sina luggar.
Enligt vad jag kunde höra var friluftsliv, gärna i många minusgrader långt ut i obygden med tält och sovsäckar, den allra högst graden av lycka. Enligt mig är det ett seriöst försök till självmord, men det sa jag väldigt tyst för mig själv. Jag ville ju inte störa.
Sen fortsatte de: Friluftslivets lov kunde inte besjungas nog. Å vad viktigt det var för att kunna landa emellanåt. Hinna tänka tankar till slut. Inte vara nåbar på mobilen. Det var till och med så illa att en av dem undvek stugorna i fjällen i det längsta. Annars var man ju liksom i civilisationen igen och det ville hon ju undvika. Sova i stuga när tält och myror fanns, var inget alternativ för henne.
Och då tänkte jag, att det är ju för tragiskt om vi måste långt ut i obygden för att finna lite lugn och kunna stänga av mobilen. Och kunna tänka en tanke till slut. Tänkte att det kanske säger mer om det liv de (och vi?) lever, än om obygdens förträfflighet. Jag lyssnade vidare.
Även om damerna var lite irriterande i sin friluftsförträfflighet så var det ju ändå okej än så länge. De ofredade just ingen annan med sitt vintertältande. Och även om jag har svårt att förstå detta självspäkeri så är de ju ändå vuxna människor som gör egna val. Men då kommer diskussionen in på barnen.
För hör här! Man måste vänja barnen i tid, vid friluftsliv, säger en av damerna förnumstigt, så att de får ett BEHOV av det även senare i livet. För det är ju så braaaaa. Med friluftsliv.
Och då undrar jag vad det är som är så braaaaa med friluftsliv att stackars ungar måste ut och vänjas i tiiiiid så att det skapas ett beehooooov. Vad är det som är så bra? Är det livsnödvändigt kanske? Dör man annars kanske? Har det liksom ett självändamål att vara ute i naturen? Är det ett universalmedel mot allt? Mot vadå?
Nu kanske du argumenterar med mig i tanken och säger att det är bra med lugnet, den friska luften, eh… lugnet och den friska luften. Och jag säger hell yeah för frisk luft men lugn det kan du stoppa upp. För mig är friluftsliv ÅNGEST.
Jag får ångest av tanken på att tälta, paddla kanot, åka längdskidor länge, vandra i fjällen, aktersegla och allt vad man håller på med. Framför allt får jag ångest av att vintertälta. Av matsäck och långkalsonger, frusna matsäcksmackor och mygg man inte kan fly från. Av myggstackar i söderläge och späda granknoppar man kan äta.
Och jag är uppvuxen på landet. Jag är uppvuxen med ”ut med dig – solen skiner”. Jag har lekt i skogen. Jag har plockat svamp och bär. Jag har haft en häst som jag idkat otaliga skogspromenader med. Men jag har ändå inget behov av att vara utomhus. Snarare har jag tvingats ut som barn, så nu som vuxen är jag nöjd när det regnar och det dåliga samvetet håller käften så att jag kan läsa min roman ifred.
Och jag får ångest av soliga dagar för då måste man gå ut. Är det kanske livskvalitet att få ångest av fint väder? Är det kanske ett bra sätt att skapa ett behov och istället skapa en aversion?
Men jag pausar lite här i mitt orerande och tänker efter.
Det är liksom finkultur att tycka om friluftsliv. Precis som det är fint att gilla att gå på teaaaater och att läsa litteratuuuur. Fult är att titta på action och läsa serier eller deckare, spela dataspel med gardinerna neddragna.
Och visst måste jag kanske erkänna att jag själv finner sådant nöje och avkoppling i att läsa att jag gärna vill dela med mig av denna universalkur mot en jobbig omvärld. Kanske på samma sätt som friluftstanterna ville vänja sin avkomma till fjällvandring. Och kanske måste även jag backa (vilket jag faktiskt också gör ibland) och fundera på vad jag försöker pracka på min omvärld för beteende, när jag själv hatar att få friluftsfascisterna på halsen.
Alla måste få finna ro och harmoni på just sitt ställe. Och mitt är i en soffa med en bok. På sin höjd på en filt i solen med en bok.
Var finner du din? På fjället?
(Damerna avslutade samtalet med att säga att det var så skönt i obygden för man behövde inte tänka på vad man hade på sig och vad man signalerade med sina kläder. Man kunde vara sig själv helt enkelt.
Så gick den ena damen och jag tog mig fram till spegeln för att sätta lite balsam i håret. Jag har trosor och bh och jag vet att jag inte är smalast och snyggast, men blicken jag fick av damen, numera häxan, var granskande och förödande.
Och då tänkte jag: åk du till ditt fjäll och var dig själv, så kan jag vara mig själv här i stan, men sluta för fan att vara en av dem som fördömer.)
Sandra Sa:
on mars 31, 2008 at 9:27 e m
Mina föräldrar har nog lyckats med tillvänjningen, för jag finner ro i sommarstugan mitt i skogen vid en sjö. Fiska, hugga ved, strosa i skogen, ligga på bryggan och sola/slappa, grilla… Finns inget bättre!
Susann Sa:
on mars 31, 2008 at 9:28 e m
KANONINLÄGG!
Eftersom jag själv är uppvuxen i norra delen av Sverige o fick friluftsliv med bröstmjölken blir jag glad över ditt inlägg. Min friluftskvot är fylld o jag har svårt att ge mina barn vintertältning, fjällvandring bland knott eller bärplockning trots frysen är full. Har många gånger haft dåligt samvete då våra skogsutflykter inte har varit längre bort än att jag kan se bilen från parkeringen.
Kanske resulterar det i att barnen bosätter sig på fjället som vuxna…vem vet.
Själv har jag mitt favoritställe i en skog strax söder om Globen. Dit följer boken, kaffet o kudden om ögonlocken blir tunga. Åsså är det nära hem till taoletten
Ika Sa:
on mars 31, 2008 at 10:33 e m
Jag sitter och funderar på om jag ska ditt inlägg på allvar eller inte
Jag också har vuxit upp i skogen. Jag har gått på tur (miltals) på längdskidor. Jag har pimplat på sjöar. Jag har fiskat vid tysta skogstjärnar.
Jag har INTE ridit runt på hästar eftersom jag är väldigt allergisk
Men för mig handlar det inte så mycket längre om vad vi gör i naturen. Det kan bli, som du skriver också, en tävling för inbördes beundran av hurtisar. Äsch, ta en promenad eller cykeltur. Klappa ett träd. Fundera lite kring trädet. Undrar hur länge det har stått där? Undrar vad det har sett? Lite fantasi förbättrar livet enormt. Men inte behöver du åka till ett fjäll och kissa isbitar! Ta en promenad bara
Jag jobbar mitt i smeten med små barn som knappt vet hur en skog ser ut. Jag träffar vuxna som har två bilder; STORSTAD eller GRANSKOG. Det finns mellanting, det finns nyanser. Samma sak, det behöver inte bli en direktresa mellan Drottninggatan – Kungsleden.
Och jag älskar att ta en lång promenad i regn. Håret mår bra, lungorna mår bra, huden mår bra
Och tänk så skönt när man får komma in 
Byta till torra kläder. Krypa ner under varm filt. Vi behöver alla delar – hur ska vi annars veta vad som är bättre eller sämre? Det finns allt möjligt där ute, allt behöver inte vara två storstadsdrakar som tycker det är roligt att prata lite för högt och vintertältning.
Se, jag tog ditt inlägg visst lite på allvar hahahahaaha!
Och jag längtar efter nästa ljusa sommarkväll då jag kan få sitta vid en tyst skogstjärn och titta på mitt flöte i vattnet
Du kanske borde följa med 
Ika Sa:
on mars 31, 2008 at 10:34 e m
Jag tror att jag har skrivit den längsta kommentaren någonsin hahahahahahahaahah
JAG VANN!
loveina Sa:
on april 1, 2008 at 8:40 f m
Jag får ångest av flöten i vatten också. Tänk om det nappar! Då kommer jag inte veta vad jag ska göra.
Vad jag menar med mitt högst seriösa inlägg är att lugn och harmoni ser olika ut för alla och jag blir tokallergisk när någon försöker pracka på mig sin universallösning för lycka. Särskilt om det är kombinerat med något som anses fint. Som fjällvandring. Det är inte lösningen för alla.
Jag är inte sån helt enkelt. Jag är en rännstensunge som uppskattar en trevlig soffa.
Jonas Sa:
on april 1, 2008 at 9:15 f m
Jag visste det!
Karin Sa:
on april 1, 2008 at 10:33 f m
Jag tycker de där präktiga kärr….. borde på en spark där bak….. jag blir mest irriterad av att de har mage att ge blickar till min vackra L. De tuperar luggen ju!!!!! Det borde säga allt om dem.
Annars håller jag med om att alla får sitt lugn från olika miljöer, människor, tillfällen etc etc
Det viktigaste är att alla hittar sitt lugn som passar just nu, idag, i denna stund, för detta behovet!! Jag vet nu låter jag ockås präktig!
Jag såg en dam härom dagen när solen sken, som satt utanför mitt fönster på jobbet, hon satt på en bänk och dinglade med benen (för hon nådde inte ner till marken) hade silverfärgat hår och en marinblå kappa. Hatten hade hon lagt bredvid sig på bänken och ansiktet var vänt upp mot solen, ögonen slutna…. Hon hade hittat sitt lugn, mitt i Lindhagensplan i en grådaskig ”park” som man går igenom med 10 steg
Det är ju så det ska va!… tycker jag i alla fall 
Kristin Sa:
on april 1, 2008 at 12:06 e m
Jo, men herregud, kärringjävlar. Nåt annat kan man väl inte betitla dem. Nåja, mycket har sagts redan och med rätta. Jag gillar skog och mark på mina egna villkor. Inget tältande och skit. Mysiga promenader på stigar eller fina utkikspunkter. Inga stövlar. Och inte nåt leta svamp det är ju mysigt skit. Nej, äng och mark och promenader, skogar till nöds, inga tält. Inga myror när jag äter picknick. Lite älgar och rådjur på avstånd. Och så mitt torp i allt detta där jag kan göra mina inneaktiviteter som jag vill men ändå på landet. Det är fritt liv det.
Filippa Sa:
on april 1, 2008 at 7:04 e m
Jag älskar skogen, i allafall svedmyraskogen för den är så förjävligt vacker tycker jag. Så jag gillar att gå i skogen. Men jag haaaaaatar mygg, jag får rysningar av att någon frågar mig om jag vill pimpa, buurrrrr, vad kallt, gjort det en gång aldrig mer. längdskidor fyfan, tvingades att välja mellan slalom och längd, så man valde längd och åkte mil i jäkla skidspår på friluftsdagarna förfrusna tår fick man på köpet.(för att man inte kunde åka slalom) Tälta får jag bara hårresning av, varma tält på sommarmornar och kalla tält på kvällen nejnej.
Tyvärr har sjukgymnasten sagt till mig att jag inte ska gå så mycket i skogen för att jag ska hålla mitt bäcken stabilt, för jag har bäckenproblem som har att göra med min gravidet att göra. men men det är inte så länge till det är ca 18 veckor kvar, så jag kan överleva med att inte gå i skogen så ofta och just nu är det svårt att gå så långt in i skogen när jag är där, för jag har några griniga ettåringar som inte kan gå så bra. Men jag får också panik av att det är vakert väder, man vill bara ut occh göra något, men just nu är det lite kallt för att man ska kunna göra något som att läsa. och jaghar svårt att promenera, få då kan jag få jätteont så jag nästan gråter.
Susann Sa:
on april 1, 2008 at 7:19 e m
Å va kul…ler har hittat till Svedmyraskogen