Tjillevipp

Jag har gråtit på jobbet idag. Och jag grät nästan hela kvällen hemma igår. Eller det som var kvar av den när vi väl kom hem i alla fall.

Orsaken till min sorg och förtvivlan var att jag igår blev uppföljd som ledare på Friskis och Svettis. Och det ironiska är att jag hade en jättebra uppföljare som sa att jag är jätteduktig som ledare och har ett kanonpass. Hon var nöjd med mig och stolt över mig, men hade några detaljer som hon ville att jag skulle fundera lite på. Ett steg där, kanske bygga upp en rörelse lite mer på ett annat ställe. Fundera över attityden i den låten. Och vad händer där? Petitesser i sammanhanget. Kanske 3 ynka % av mitt totala pass. Men jag blev förkrossad.

Jag fick massor av beröm men hörde bara den lilla kritiken. Som mestadels egentligen var förslag till utveckling dessutom. Men lilla hjärtat kan inte relatera och vara förnuftigt. Lilla hjärtat är förtvivlat och gråter. Jag är helt värdelös. Ska aldrig mera jympa, aldrig mer. Vill inte. Orkar inte. Tycker att jag är kass på allt. Inget är bra. Överallt är jag sämst. Lika bra att aldrig mer gå ut, aldrig mer synas, aldrig mer bli granskad.

Men egentligen vet jag ju att jag är ganska bra. Jag vet att jag gör bra basjympapass. Jag vet att jag är uppskattad som ledare. Jag vet att jag är rätt bra som människa också. Inte alltför dum, rätt så trevlig och går att ha i möblerade rum. Så varför blir det så här? Varför är det så lätt att skrapa på ytan? Varför är jag så känslig i kritik på Friskis? Och egentligen vill jag ju inget hellre än att få den där kritiken, så att jag kan utvecklas och bli bättre. Jag vill lära, jag vill förstå men så gråter jag.

Nu försöker jag skärpa mig istället.

Och intala mig att jag duger. För det vet jag ju egentligen att jag gör.