Ledde pass på Kungsholmen idag och hörde en diskussion i omklädningsrummet som gjorde mig lätt upprörd. Två damer med snygga brännor från franska rivieran respektive ultratan deluxe diskuterade friluftsliv när de tuperade sina luggar.
Enligt vad jag kunde höra var friluftsliv, gärna i många minusgrader långt ut i obygden med tält och sovsäckar, den allra högst graden av lycka. Enligt mig är det ett seriöst försök till självmord, men det sa jag väldigt tyst för mig själv. Jag ville ju inte störa.
Sen fortsatte de: Friluftslivets lov kunde inte besjungas nog. Å vad viktigt det var för att kunna landa emellanåt. Hinna tänka tankar till slut. Inte vara nåbar på mobilen. Det var till och med så illa att en av dem undvek stugorna i fjällen i det längsta. Annars var man ju liksom i civilisationen igen och det ville hon ju undvika. Sova i stuga när tält och myror fanns, var inget alternativ för henne.
Och då tänkte jag, att det är ju för tragiskt om vi måste långt ut i obygden för att finna lite lugn och kunna stänga av mobilen. Och kunna tänka en tanke till slut. Tänkte att det kanske säger mer om det liv de (och vi?) lever, än om obygdens förträfflighet. Jag lyssnade vidare.
Även om damerna var lite irriterande i sin friluftsförträfflighet så var det ju ändå okej än så länge. De ofredade just ingen annan med sitt vintertältande. Och även om jag har svårt att förstå detta självspäkeri så är de ju ändå vuxna människor som gör egna val. Men då kommer diskussionen in på barnen.
För hör här! Man måste vänja barnen i tid, vid friluftsliv, säger en av damerna förnumstigt, så att de får ett BEHOV av det även senare i livet. För det är ju så braaaaa. Med friluftsliv.
Och då undrar jag vad det är som är så braaaaa med friluftsliv att stackars ungar måste ut och vänjas i tiiiiid så att det skapas ett beehooooov. Vad är det som är så bra? Är det livsnödvändigt kanske? Dör man annars kanske? Har det liksom ett självändamål att vara ute i naturen? Är det ett universalmedel mot allt? Mot vadå?
Nu kanske du argumenterar med mig i tanken och säger att det är bra med lugnet, den friska luften, eh… lugnet och den friska luften. Och jag säger hell yeah för frisk luft men lugn det kan du stoppa upp. För mig är friluftsliv ÅNGEST.
Jag får ångest av tanken på att tälta, paddla kanot, åka längdskidor länge, vandra i fjällen, aktersegla och allt vad man håller på med. Framför allt får jag ångest av att vintertälta. Av matsäck och långkalsonger, frusna matsäcksmackor och mygg man inte kan fly från. Av myggstackar i söderläge och späda granknoppar man kan äta.
Och jag är uppvuxen på landet. Jag är uppvuxen med ”ut med dig – solen skiner”. Jag har lekt i skogen. Jag har plockat svamp och bär. Jag har haft en häst som jag idkat otaliga skogspromenader med. Men jag har ändå inget behov av att vara utomhus. Snarare har jag tvingats ut som barn, så nu som vuxen är jag nöjd när det regnar och det dåliga samvetet håller käften så att jag kan läsa min roman ifred.
Och jag får ångest av soliga dagar för då måste man gå ut. Är det kanske livskvalitet att få ångest av fint väder? Är det kanske ett bra sätt att skapa ett behov och istället skapa en aversion?
Men jag pausar lite här i mitt orerande och tänker efter.
Det är liksom finkultur att tycka om friluftsliv. Precis som det är fint att gilla att gå på teaaaater och att läsa litteratuuuur. Fult är att titta på action och läsa serier eller deckare, spela dataspel med gardinerna neddragna.
Och visst måste jag kanske erkänna att jag själv finner sådant nöje och avkoppling i att läsa att jag gärna vill dela med mig av denna universalkur mot en jobbig omvärld. Kanske på samma sätt som friluftstanterna ville vänja sin avkomma till fjällvandring. Och kanske måste även jag backa (vilket jag faktiskt också gör ibland) och fundera på vad jag försöker pracka på min omvärld för beteende, när jag själv hatar att få friluftsfascisterna på halsen.
Alla måste få finna ro och harmoni på just sitt ställe. Och mitt är i en soffa med en bok. På sin höjd på en filt i solen med en bok.
Var finner du din? På fjället?
(Damerna avslutade samtalet med att säga att det var så skönt i obygden för man behövde inte tänka på vad man hade på sig och vad man signalerade med sina kläder. Man kunde vara sig själv helt enkelt.
Så gick den ena damen och jag tog mig fram till spegeln för att sätta lite balsam i håret. Jag har trosor och bh och jag vet att jag inte är smalast och snyggast, men blicken jag fick av damen, numera häxan, var granskande och förödande.
Och då tänkte jag: åk du till ditt fjäll och var dig själv, så kan jag vara mig själv här i stan, men sluta för fan att vara en av dem som fördömer.)
Det skulle vara kul och bra!
