Tjillevipp

Nu är det dags! Lisboa here I come! Flyget ner går vid tretiden och jag landar halv sju lokal tid vilket gör fyra och en halv timmes flygtid. Där nere ska jag umgås med fröken Blom vilket är ett mycket välkommet avbrott i oktobervardagen.

 Saker jag är nervös för:

• att bli lurad av taxichaffisen på väg från flygplatsen. Man kan köpa en något dyrare biljett som gäller för en taxiresa. I den ska allt ingå som resa, baggageavgift och dricks. Då vet man i alla fall att man inte blir skinnad.
• att tjyvchecka in på Bloms hotellrum. Jag ska sova på hennes rum inatt. Hon har tack-och-lov dubbelsäng. Det hade gått annars också. 120 brukar ju sängarna åtminstone vara. I morgon får vi tillgång till vårt andra hotell som verkar ligga bara två kvarter från Bloms hotell.
• att jag ska ha fel kläder med mig. Jag har inte så himla mycket sommarkläder annars heller och när man åker på cityweekend vill man ju gärna vara snygg. Jag har således packat ner allt jag har. Och lite till.

Letade passet i en halvtimme igår. Lurigt att flytta till en nästan likadan lägenhet. Man tror liksom att man vet var man har grejorna. ”Passet ligger ju i det där skåpet”. Tills jag insåg att det var nog i förra lägenheten och var 17 är passet nu. Lugn och strävsam sambo var min räddning. Medan jag var SKITSKITSKIT JAG MÅSTE GÖRA ETT ROSA PASS I MORGON!!! var han ”Vi har 3500 kartonger och påsar till att titta i och nu sätter jag igång”. Och sedan ”Vi har 3493 påsar och kartonger kvar att titta i och nu tar jag nästa”. All heder åt honom. Han hittade det. Tack tack tack!

Kanske bloggar frk Blom och jag där nerifrån, men antagligen har vi så fullt upp med att åka spårvagn, äta skaldjur och kanske sola, att vi inte hinner.

På återseende!

Idag har jag tittat på, eller kanske rättare sagt inte kunnat undgå att lägga märke till - ögonbryn.

Först var det en dam på tunnelbanan på vägen till jobbet. Hon såg proper och välgenomtänkt ut, förutom att hennes ögonbryn såg ut att vara ditritade med en treårings rätt tjocka tuschpenna. Två i princip svarta jämntjocka långa streck någonstans ungefär där ett par ögonbryn skulle sitta.

Och det första som slår mig är förundran över att hon inte själv ser hur illa det ser ut. Kan man bortse från dessa tuschstreck när man tittar sig i spegeln? Kan de på något vis i en långtida självsuggession till och med bli snygga?

Det andra som slår mig är att hon borde få proffessionell hjälp att lära sig måla snygga ögonbryn istället. Men vem har hjärta att säga det till någon? ”Ursäkta, jag menar inget illa, men dina ögonbryn ser för hemska ut. Du kanske ska gå och få hjälp.” Det vore ju en insats värd att hylla, men lika svår att genomföra som att säga åt en någon att andedräkten kan döda en drake, för att inte tala om hur svårt det är att påtala svettlukt. Jag inser att ingen kommer att våga hjälpa ögonbrynstanten.

Det tredje som slår mig är också det värsta. Vad har jag för tix med mitt utseende som jag själv inte ser, kanske till och med tycker är snyggt? Vad är det man skulle vilja säga till mig men inte säger? Jag vill inte veta, samtidigt som jag vill veta. Annars kan jag ju inte göra något åt det. Ekvationen är olöslig.

Sen såg jag ett par ögonbryn till idag. Det var inte alls meningen och kom som en total överraskning. En kvinna på jobbet, rätt blond på det hela taget kommer plötsligt med ett pannband à la sexig tant på 70-talet (tror jag) dvs en tunn rem eller band lågt och vågrätt över pannan. Innovativt tänker jag, ända tills jag inser att hon inte alls har någon rem över pannan utan att det är hennes ögonbryn. Som plötsligt är mörkbruna och markanta som jag vet inte vad. Och uppenbarligen såg ut som en läderrem över pannan. Ni förstår. Hon måste ha gjort något med dem. Hoppas det går över.

 Nu dags att baka Pinocchio. Wish me good luck.

Har ni följt med i berättelsen om den osannolika kiropraktorn? Man tror inte att det är sant och sagan är inte slut ännu.

I morse hade jag tid hos en sjukgymnast som jag blivit rekommenderad. Jag berättar rätt omgående att jag varit hos en kiropraktor två gånger men avbrutit den behandlingen. Grattis sa han, vem gick du hos. Och jag hinner inte säga mer än min kiros förnamn förrän min sjukgymnast säger hans efternamn. Han är inte legitimerad kiropraktor säger då sjukgymnast T, han har ingen examen.

Tydligen är denna kiro ÖKÄND bland Stockholms helbrägdagörare, för att vara synnerligen oseriös och bete sig som om han vore kung av Stockholms kirokollektiv trots att han egentligen just inte är något alls. Och han har gett sig på att knäcka min nacke!!!

Jag får samma kalla fötter och illamående som när jag vaknade efter att ha gått i sömnen iförd endast täcke och varit på väg att låsa mig ute i trapphuset. Liksom en känsla av att jävlar vad det kunde ha gått snett. Och samtidigt kan jag inte låta bli att skratta hysteriskt. Det blev liksom bara bättre och bättre. Och lite skönt också att min känsla var riktig att han inte var något att återvända till.

Min sjukgymnast hoppas jag mer på. Han knäckte inget utan bad mig böja hit och dit, säga var det gjorde ont. Sedan fick jag göra en enkel övning flera gånger. Densamma övning gör jag nu typ varannan timme och ska så göra även hela dagen i morgon. Onsdag morgon ska jag tillbaka för kontroll.

Det lustiga är här att jag reagerat precis som han sagt. Jag är tröttare i ryggen eftersom jag utsätter den för påfrestningar, samtidigt som (precis som han sagt att han ville) det onda har klättrat upp ur benet och istället satt sig i ryggen. På sex timmar kände jag resultat av hans behandling. Fantastiskt!

Jag funderar också över det här med bemötandet. Det skilde sig en del dem emellan. Medan mr kiro fick mig att känna mig som att jag var en synnerligen dum människa som inte hade koll ens på min egen kropp, fick T mig att känna mig som en jämlike och en osedvanligt insatt och kompetent människa. Det gör nog också sitt till tror jag.

Och om du tänker gå till en kiropraktor – gör det inte utan att ha kollat med mig vem du INTE ska gå till. Har du inte min mailadress är det bara att skriva en kommentar och ange din mail så hör jag av mig och berättar.

I tisdags var jag så till kiropraktorn på mitt andra besök. Jag hade inte blivit bättre under veckan. Eller jag kanske ska säga att dagsformen varierade kraftigt. Vissa dagar hyste jag hopp, andra dagar var det värre med.

 Så jag sitter där tisdag morgon och väntar på min tur. Och då kommer jag återigen att uppmärksamma, vilket jag i mitt överraskade tillstånd efter förra besöket, helt glömde bort att berätta om, att det i väntrummet finns ett akvarium med synnerligen högljudda porlanden. Och då undrar jag om det finns en tanke därmed. Är det för att man av porlandet ska bli så kissnödig att alla utan undantag går och kissar innan man går in till sin behandlare? För det porlade verkligen så högt att det var liksom tvunget. Den idén skulle man kunna ta med sig till andra ställen där man verkligen måste kissa. Som till exempel när man ska lämna kissprov. Eller vid utgången på förskolor så att inga barn glömmer att kissa innan utflykten.

Åter till min käre kiro. När jag slutligen får komma in, nästan 20 minuter sent kl. 9 på morgonen. Hur hinner man bli så sen så snabbt? Således nästan lite sur redan när jag går in. Han frågar hur det är med ryggen och jag svarar att det varit både lite bättre och nu lite sämre. Och så knäcker han mig igen, uppifrån och ner, och verkar sen beredd att släppa iväg mig. Men då känner jag att jag nog vill veta lite mer om vad det är som pågår. Och hur jag ska bete mig mellan gångerna.

Så jag frågar hur det såg ut. Är jag sned? Vagt svar men nej, jag är stel. Lika som förra veckan? Typ ja. Vad bör jag göra och vad bör jag inte göra? Bör jag strecha eller ska jag inte stretcha? Bör jag träna eller ska jag hålla mig stilla?

Och då lutar han sig bakåt med armarna i kors, ler lite och säger att det kan jag inte berätta för dig. Det är du som är i din kropp och känner vad som känns bra och vad som inte känns bra. Då blir jag lite arg. Något måste väl karln kunna säga med sina tusen år av specialistutbildning? Jag frågar igen, lite annorlunda och får samma svar. Till slut lyckas jag pressa ur honom att jag inte bör idka styrketräning med tunga vikter över huvudet. Nähä!? Det hade jag inte kunnat fundera ut själv. Och så var djupandningsövningar bra, i form av yoga, löpning eller cykling. Det är ju bara det att jag knappt kan knyta mina skor själv. Är yoga över huvud taget möjligt då? Och det drar i benet för varje steg jag tar. Ska jag då ut och springa när han säger att jag inte ska göra sådant som gör ont?

Det var nog rätt uppenbart att jag inte var så nöjd när jag gick därifrån. Han lät inte så förvånad när jag ringde och avbokade den nya tiden.

Men jag har fått en ny tid till i morgon hos en sjukgymnast jag fått rekommenderad. Jag ringde i fredags och han hade tid kl. 9.15 måndag morgon. Det kallar jag flax! Dessutom verkar han så himla rar för han ringde upp igen en timme senare och meddelade att jag kanske får vänta lite på måndag morgon så jag kunde komma kl. 9.20 istället. Fem minuter?! Det skulle jag inte ringt om utan sett som naturlig försening. Särskilt med tanke på att herr kiro var 18 minuter sen redan så tidigt på morgonen.

Jag har fortfarande ont men jag ska gå till en ny snubbe. Och han lär vara ryggexpert. Ser fram emot det och en diger lunta av instruktioner till hur jag ska leva mitt liv för att bli bättre i ryggen. Längtar så efter att kunna knyta skorna själv och framför allt efter att få jympa igen. Det ska bli kul!