Tjillevipp

förföljer mig!!!

Läste någonstans i någon tidning för inte så länge sedan några åldersjämförelser, mellan olika kändisar som utstrålar väldigt olika ålder. Till exempel Maud Olofsson och Madonna som visst ska vara lika gamla. Lite skojigt tänkte jag och har väl, liksom väldigt många andra, påtalat detta faktum för någon i min närhet.

Efter det har jag läst reflektioner kring Maud och Madonna på diverse bloggar. Min sambo berättade idag att han var ofrivilligt vittne till en tjej som berättade detta faktum för sin pojkvän som förövrigt dissade Madonna grovt. Sedan slog jag upp min toalettbok 9 1/2 av Annika Lantz och gissa vad hon skriver där. Jo just det! Boken kom ut 2006 så Annika var i alla fall långt före mig. Likförbannat känns det som att Maud och Madonna förföljer mig.

Apropå åldersjämförelser så kom jag att tänka på Fredagstanten som jag träffade för någon månad sedan och älskade här på bloggen. Jag skrev att jag ville vara som hon när jag är 72. Ett tag efter det inser jag att min moster och morbror, eller framför allt morbror H är bara något år yngre än Fredagstanten och jäklar så mycket vitalare. När jag tänker på det är inte min Fredagstant så himla pigg och fantastisk ändå.

Allt är liksom relativt.

Klockan är 21.17, solen lyser alldeles underbart utanför fönstret. Som gjort för en härlig kväll på balkongen. Men jag tänkte gå och lägga mig.

Jag är så trött att jag dör och så har det varit konstant i två veckor nu, så jag tänkte försöka ge helgen en god start genom att sova många timmar redan natten mot fredag.

Jag vill ju inte ha ännu en blåslagen hand denna helg.

Nu natti natti. Vi ses i ett annat liv. Jag menar en annan vecka.

Jag äter chokladx3glass. Chokladglass, med chokladflarn och chokladsås. Det finns ingen bättre glass faktiskt. Men oj kolla! Ett litet litet stråk av vanilj! Måste vara ett konstruktionsfel.

Idag har jag kämpat hela dagen mot min starka impuls att rymma. Jag ville rymma tillsammans med en picknickkorg innehållandes gott och blandat, tex en flaska rosé. Sällskap hade varit bonus, men inget måste. Sällskap i form av bok hade varit ett måste.

Jag har också jympat. Min basjympabästis T körde sitt pass och alla faddringarna plus jag var där. Även mams och minsta syster jympade för glatta livet. Det var kul värre. Att jympa alltså. Sen åt T och jag thai. Det var gott.

Väl hemma ser jag att vår inneboende både har diskat mastodontdisken och handlat frukostmat. Är det inte exemplariskt!!!? Fortsätter det så här får han bo här hur länge han vill.

Sen tänker jag på Blom, att hon är långt borta, att klockan snart är fyra på morgonen där borta. Och då tänker jag med värme och en liten klump i halsen att

NU SOVER HON.

Det finns behov och så finns det begär. Och så finns det saker man har i mängder för att man begär dem, och så finns det saker man har i mängder fast man inte behöver dem. Antagligen på grund av dåligt minne.

Dåligt minne verkar vi ha gott om i mitt hushåll, för i vårt ack så trångbodda skafferi härbärgeras numera inte mindre än två oöppnade och ett öppnat paket rågflingor. Jag hoppas innerligen att det beror på sambons dåliga minne och inte hans begär efter rågflingor. För behov av dryga två paket rågflingor hoppas jag att han inte har.

På samma sätt bor även två oöppnade och ett öppnat paket idealmakaroner i vårt skafferi. Här kan jag inte skylla ifrån mig. Jag blir helt enkelt så orolig att det inte ska finnas idealmakaroner när jag vill stuva dylika att jag måste köpa ett paket till för säkerhets skull. Inte hyser jag begär. Icke heller har jag behov. På samma vis har vi nu flera års förbrukning av kanel.

Men det är ändå inte lika illa som hemma hos min vän K. Hon berättade för mig att hon redan för ett halvår sedan hade hela tre burkar bakpulver hemma. Och nu vet de allra flesta att just bakpulver är inte något som har så hög omsättningshastighet i de flesta moderna hem. Så mycket sockerkaka och rulltårta bakas inte nu för tiden. Min kära vän K försökte medvetet baka saker med bakpulver för inte kan man låta en burk för 8.90 kronor bara förfaras? För att inte tala om två. Eller tre.

Senast jag frågade hade hon fem burkar. Men hur i all sin dar kom det sig frågade jag uppbragt. Det skulle ju förbrukas och inte införskaffas! Inte kunde hon väl ha glömt sina tre burkar hemma och köpt två till. För säkerhets skull?! Så var det nu inte tack och lov. Hon hade fått dem av släkt av olika anledningar som flytt och så, men jag kan inte sluta le när jag tänker på fem burkar bakpulver och en innehaverska som desperat bakar och bakar. Och kanske överdoserar, vad vet jag?

Skjortor är något min sambo har mycket av. Inte blir de färre heller. Samtidigt som garderoben inte blir större. Det är ett problem. Inte alltför sällan hänger det skjortor lite överallt. Inte har min käre sambo behov av alla dessa skjortor, men BEGÄR. Och då är min mun på väg att öppnas och säga något i stil med “du får väl kasta lite skjortor om du inte får plats”. Så där liksom vuxet och snusförnuftigt. Sen kniper jag snabbt käft för jag kommer att tänka på mina böcker som växer i travar, i snabbt tempo utan att bry sig det minsta om bokhyllans och rummets begränsningar.

Och nej, jag har inte läst alla böcker jag har. Och nej, jag har egentligen inte plats för fler. Och ja, jag har typ ett decenniums läsning på lut redan. Och ja. Det kommer att komma hem flera. I morgon, nästa vecka, nästa månad. Ty jag hyser BEGÄR. Stort fett begär efter böcker, böcker och böcker. Och böcker om böcker. Det tar inte slut. Utgivningen sinar inte, så icke heller mitt begär. Kanske har jag inte så stort behov, liksom sambon och skjortorna, men begäret är desto större.

Det är min last. Resten skyller jag på mitt dåliga minne.

Idag såg jag en man som klev av tunnelbanan. Sen helt plötsligt får han för sig att ställa sig i dörröppningen så att dörrarna inte ska kunna stängas (de hade inte börjat stängas ännu). Sen släppte han plötsligt. Konstigt, tänkte jag. Sen såg jag den lilla tjejen som kom flåsandes in i vagnen. Han höll alltså upp dörrarna åt henne, fast i ett annat dörrpar. De kände inte varandra. Han skulle inte ens med tåget. Snällt! (Observera att dörrarna aldrig började stängas utan att han liksom markerade för att föraren inte skulle börja stänga. Folk som bokstavligen håller upp dörrarna har jag lite svårare för.)

Fikabesök fick vi nästan alldeles spontant på kvällskvisten. Det var fru spinning som var på besök tillsammans med kärleken. Med sig hade de en eminent blåbärspaj och vaniljsås. Snällt! Trevliga var de som vanligt dessutom, och så tog hon med sig några böcker från min överfulla bokhylla. Också snällt!

Och så har jag jympat. 29 hyfsat glada motionärer och jag. Det gick finemangsing och jag var väl käckare än vanligt och snackade på som om det var jag som hade dagens sommarprogram och inte… eh vad hette han nu igen? Bra var han i alla fall. Fick mig att bli alldeles gråtmild fast fel tid i månaden. Han pratade om att man ska drömma och så ska man försöka fullfölja sina drömmar också. Inte ägna livet åt skit man inte gillar. Det tycker jag är bra tänkt. Kanske inte alltid så lätt genomförbart, men om man inte försöker så blir det ju absolut inte så. Då fick jag lite klump i halsen. Och så tittade jag på det vackraste jag kunde se just då, och det var himlen, och så tänkte jag att den var vacker för så sa han att man skulle göra, och så fick jag klump i halsen. Och nu fick jag klump i halsen igen. Tittar lite på himlen och tänker att den är vacker. Håhåjaja. Så kan det va.

Lyssna på han vad han nu heter. Författare och föreläsare. Han var bra. Ingen musik nästan, bara snack hela programmet avbrutet av lite fågelkvitter. Men en av de två låtar han hade med, vill jag ha i mitt nästa pass.

Nu godnattkram!

Jag är vad min sambo och jag brukar kalla postjympatrött. Dvs man är grymt trött i både kropp och själ efter att ha tränat. Det enda rätta är oftast att sluta kämpa emot och gå och lägga sig och sova, vad klockan än månde vara. De som säger att man blir så pigg av att träna kan skita på sig. Veckor när jag kör fyra pass så är jag garanterat postjympatrött tre av dessa kvällar. Då sover jag tidigt. Då får jag inget annat vettigt gjort.

Jag måste sluta träna.

Men. Jag skulle berätta om midsommar. Vi bestämde oss sent för att åka till paps med fru B. Tack och lov hade de bestämt sig för att vara hemma över midsommar. Annars hade vi stått där på pendeltågsstationen i Bålsta och fått se oss i månen efter skjuts till huset. Fru B är förvisso oftast hemma men paps flyger och far så mycket att man aldrig vet var han här. Rena rama turen alltså att han var hemma.

Och tur att vi var välkomna dit. Nära att åka och ett hus utan slut. Det är så lyxigt där. Nu vill jag att du först skummar listan nedan, sedan blundar och tänker dig dessa saker. De här beståndsdelarna fanns:

• pool med 28-gradigt vatten och inga barn
• solstolar med tillhörande dynor och sol
• något kallt gott att dricka, öl eller kola efter kynne
• högtalare diskret utplacerade med ljum reggae på lagom volym.

Det är nu du ska blunda och tänka dig detta en liten stund.

Så finemangsigt var det alltså. Och då har jag inte nämnt den stora fina gräsmattan, dammen med fullvuxna karpar och massor med guldfiskar i olika storlekar, de största femton cm. De största karparna 50 cm. Minst. Odlingar, rabarber, två mysiga katter och det trevliga sällskapet (paps och fru B) inte minst.

Och då har jag inte nämnt huset. Diskret och trivsamt inrett. Särskilt vardagsrummet är fint.

I detta paradis tillbringade vi alltså midsommaraftonen, med god traditionsenlig mat och dryck. Kunde inte vara bättre. Men inget gott som har något ont. Det fanns ett moment av grannar och femkamp som jag inte riktigt hade uppfattat tidigare. Plötsligt skulle vi gå till närmaste grannen vars yngsta dotter hade arrangerat femkamp.

Så vi gick till närmaste grannen. Och de var som de flesta är på midsommarafton vid elvasnåret på kvällen. Rätt apkalas. Eller åtminstone på god väg att bli. Och jag försökte le och prata om absolut ingenting men jag förstod, eller jag visste då varför jag inte vill bo på landet. Det är inte något fel på dessa människor, inte alls, men jag kan inte prata med dem! Jag finner ingen gemensam nämnare, jag finner ingenting. Lätt lätt ångest men också en lättnad: mitt beslut att bo i stan är rätt beslut för mig, de vänner jag väljer att umgås med är rätt vänner för mig.

Mitt i allt detta kom femkampen som en räddare i nöden. Föga anade jag då vad femkampen, snabbt omvandlad till sexkamp skulle innebära. Det skulle ritas (lätt!), gås tipspromenad (lätt!), irländsk fylla följt av ägg på sked (ÅNGEST!!! ända tills jag blev förbannad och fick det avklarat), gissas godisar i en burk (lätt!), kastas stövel (lätt!) och sist men inte minst, på klassiskt fångarna på fortetsätt eller vad det nu heter, letas nyckel i hink med äckel. Det momentet fick fru B göra eftersom hon trodde sig rädda sitt skinn genom att få mig att ta den irländska fyllan. Ni må tro att jag var nöjd när äckelmomentet kom.

Men å! Jag gillar ju inte sånt där. Sexkamp och sånt. Så när prisutdelning var avklarad och alkoholhalten steg bestämde jag och sambon oss för att gå hem och sova. Det var tur att vi gjorde det för när vi väl kom hem till huset var jag så trött att jag var arg. Kastade saker på sambon och fick be om ursäkt. Det är faktiskt inte okej.

Dagen efter var finemangsig den också. Sambon och jag försökte spela badminton tills fjäderbollen gick sönder. Sen badades det och solades. På kvällen åkte vi hem. Det var också skönt. En hel dag hemma i lägenheten innan jobbet tog över livet igen.

Men nu är det bara fyra dagar kvar till helg!

Det finns otaliga dåliga skämt om människor med namn de aldrig borde fått. Anne Ahl till exempel.

Här kommer två riktigt dåliga namn, och faktiskt helt autentiska, från affärsidkare i Stockholm.

Det första finemangsiga exemplet är frisersalongen Salong Licé. Hur tänkte man då? Att man skulle hjälpa till att få bort dem?`

Det andra är den indiska restaurangen Sam Rat på Söder. Jag vill inte veta vad de har i maten…

Kan du bidra med något häpnadsväckande dåligt namn?

Jajamen! När jag kom hem låg det ett litet vitt kuvert i postboxen. På darrande ben gick jag uppför trapporna. Tvingade mig själv att hänga av mig innan jag med andakt öppnade kuvertet.

Däri stod att jag är antagen. Halleluja!!!

26 augusti drar det igång.

Nu är det bra extrajobbsfrågan… Sen så!

Iakttagelser av det motsatta könet:

1. Karl i shorts. Inget fel på shorts i sig men kanske INTE i kombination med långa strumpor som når till mitten av vaden. Sedan kommer visuell kontakt med hud, från en rejäl vad, över i ett bastant knä, följt av ordentliga lår. Sen kommer shorts.

Förvisso är strumpmodet för flickor av just denna modegenre men jag visste inte att det gått över även på den manliga delen av befolkningen.

2. Snushölster. Kanske inte så fult, men mest löjligt. Alltså ett fint arbetat litet skinnhölster att fästa i skärpet, vari aktuell snusdosa sedan placeras. Jag kan se poängen med att slippa få de för snusare så karaktäristiska snusringarna på byxorna, men jag hoppas innerligen att det är en present från idéuttorkad tonårsson, och inte ett eget inköp.

Nog med gnäll. Nu ska jag bara vara glad.

I Bryssel kan man göra mycket saker men här kommer topp tre!

1. Gå på dinosauriemuséum! Inte långt ifrån Bloms eminenta våning finns Europas största samling av dinosaurieskelett. Och det är mååååånga. Flera flera stycken.

När man kommer gående på gatan kan man bara inte missa att det ligger ett dinosauriemuseum här. Kolla bara!

Coola eller hur!!!? Och förutom att muséet både var pedagogiskt, snyggt och överskådligt så var det även intressant och roligt. Man kunde testa sina kunskaper i vilken dino som åt vad, tumla stenar med gräs för att förstå varför visso dinos åt sten, eller gräva fram ett eget fossil eller skapa en sandstorm. Detta förutom att titta på dinosar.

Kolla dessutom vilka snygga entrébiljetter!

 Blom är den med horn och jag är mesen.

2. (har du glömt att det här var en topp 3?) Dricka aftornoon tea och äta scones. Visserligen känns de flesta brysselgator som bakgator, så när jag säger att fiket låg på en bakgata kan du ta det med en nypa salt. I alla fall, på en bakgata i Bryssel finns ett mysigt fik som har hundra typ sorters te och en tillräckligt stor bakverksbuffé och scones. Det är mysigt och blommigt och te hela väggarna. Lugn och trevligt och innehavarna har humor och är rara. För detta kan man betala lite extra även om både te och scones och bakverk var exemplariskt goda. Fiket heter Tea for two och ligger i stadsdelen Ixelles, och vi rekommenderar att du plockar ihop din egen meny istället för att ta en färdig. Då får du mer för pengarna liksom.

3. På delad tredjeplats komme tre saker. A Promenera i regn går liksom inte att undvika. Ta med paraply!!! B Att shoppa är trevligt och C&A är underskattat. Billigt och det går att göra fynd. C Äta pommes frites och dricka öl. Nu gillar jag inte öl så säg alternativt vin. Bäst pommes fritesen finns enligt brysselborna själva på Place Jourdan i stadsdelen Etterbeek. Dessutom får man gärna ta med sig pommesen till någon av pubarna och äta medan man dricker sin öl. Toppen!

Nu är det hemåt som gäller. Nästa gång ska jag göra fler saker, men säkerligen tillbaka till både punkt 2 och 3.